Every day is a new day and every moment is a new moment.

Helt otroligt vad tiden flyger förbi. Vart lite frånvarande härifrån, har helt enkelt inte tagit mig den tiden. Har haft andra prioriteringar och så har väl skrivandet hamnat typ sist på min lista. Vilket är synd då jag gillar att skriva och dela med mig.

Det är en del träning nu, mycket jobb och massa annat som man skall planeras in i vardagen. Senaste veckan har vart full ös. Min fina lillebror som inte längre är så liten tog studenten och det skulle självklart firas. Jag kan knappt fatta att han är så stor. Och tjej har han gått å skaffat också. Hon är supergullig så inget fel med det..men han känns helt plötsligt såå vuxen. Vart tar åren vägen undrar man.

_DSC9041_Snapseed_DSC9053_Snapseed_DSC9047_Snapseed

Jag minns det som igår då vi var små å tjafsade om allt å inget och jag såg honom mestadels som ett störande objekt…han skulle vara överallt och vad jag än gjorde så skulle han vara med. Fick han inte vara med ja då skvallrade han. Som små var detta ett av våra största problem, jag ville inte alltid ha med honom för om jag och mina kusiner som var ”lite äldre” busade ja, då visste vi att de små inte skulle hålla tyst. Och fick de inte vara med då tjallade dom om det. Det var stora problem när man var liten. Jag och min bror har haft våra syskonfajter, sådana stunder vi aldrig kommer glömma.

En gång hade vi världens fajt, jag tror att efter den gången vågade han aldrig riktigt bråka med mig igen. Här ska ni få läsa historien som vi numera kan skratta åt.

Alvin älskade att titta på barnprogram när han var liten..typ Disney Chanel. Jag som då var lite äldre föredrog annat roligt på tv:n.  De vanliga rutinerna var att Alvin alltid satt och tittade på tv när jag kom hem från skolan och han gömde alltid fjärrkontrollen för att jag inte skulle byta kanal. Just denna dagen gick han på toa under pausen på tv:n och då passade jag på att leta efter kontrollen..snabbt som attan hittade jag den och bytte kanal till något som föll mig i smaken.  Efter att ha kommit ut från toaletten insåg han vad jag gjort och blev rasande, ja lillen hade temperament. Han började kasta kuddar på mig men jag höll mig lugn, sen började han gorma att han kollade på tv först så jag skulle genast byta tillbaka till hans val av program. Detta gick ju inte för sig, jag var äldst. Jag bestämde, punkt slut. Han förstod ganska snabbt att jag inte skulle ge mig, så han började gå upp mot övervåningen..men innan han gick låtsades han göra en spark mot mig.. misstaget han gjorde var att han träffade mig, hårt på bröstet. Ont? Som fasiken. Lika snabbt som han träffade mig började han springa uppför trappan och lika snabbt var jag efter honom. Min arm lyckades bli några meter lång för jag fick tag på honom och han bönade att jag inte skulle skada honom men innan jag visste ordet om hade jag dragit in en knytnäve i magen på honom. Han vek sig dubbelt, tappade andan och började gråta. I samma sekund ångrade jag mig. Men gjort är gjort. Mamma hör gråten blir rasande och börjar gå upp för trappan, snabbt låser vi in oss på toan för att slippa bli utskällda. Vi tittar på varandra ett tag och avslutar det hela med ett skratt och varsitt förlåt.

Ja det låter brutalt, jag slog min bror så hårt att han tappade andan..men det blir ju roligt sen..Numera bråkar vi inte alls för han vet att jag är äldst och jag bestämmer;) Skämt  åsido. Numera har vi världens finaste relation. Jag är megastolt över alla framgångar han gör och att han nu har tagit ett steg in i vuxenlivet. Jag är glad att jag kan ha honom vid min sida och att han är en förnuftig ung man med ett gott hjärta.

_DSC9056_Snapseed

Jag önskar honom inget annat än lycka,kärlek och framgångar i livet. Men när motgångarna kommer så vet han att storasyster finns där. <3

Älskar dig min fina bror!

alvin och carl   _DSC9105_Snapseed

The road to success is always under construction.

Måndagen börjar närma sig sitt slut och jag har idag fått landa tillbaka i mina vanliga rutiner efter veckans och helgens lopp.

I onsdags morgon var väskorna färdigpackade och det var då dags för mig att bege mig till Danmark. För på torsdagen den 29:e skulle jag springa ett utav Danmarks tuffaste lopp Kalkminelobet/ Underground maraton. Jag hade hört mycket gott om detta lopp, men tanken på alla olika underlag,grottorna man skulle springa igenom och backarna som väntade skrämde mig lite. Jag var fruktansvärt nervös ”dagen det”.

Onsdagen ägnades åt att åka till Danmark samt att hitta till platsen där loppet skulle starta för att på det viset slippa stressa på torsdagen. Danmark bjöd på helt underbart väder  så jag var mycket glad och nöjd.

20140528_160915_HDR 20140528_162204_HDRHär kan ni se början av en av grottorna som man sprang ner i. Dom var sådär mysigt belysta.

Tanken med det här loppet var att jag skulle ha kul, uppleva ett äventyr och testa formen. Om formen var så bra som jag hade hoppats på så skulle en bra tid och en bra placering komma automatiskt.

På torsdagens började loppet inte förrens vid 12 vilket gav mig tid till att sova ut, ladda och kunna samla tankarna. Och även idag bjöd Danmark på fint väder, mycket sol och lite småvindar.  Jag var riktigt nervös vid starten men väntade med ivrighet på att få börja springa. Och så kom startskottet. Jag stog långt fram och redan från början hamnade jag bakom de tre ledande männen. Efter att ha sprungit igenom första grottan tappade jag bort dom men mötte istället massor med andra löpare som sprang halvmara. Otroligt mycket folk vid vissa ställen som hejade på och ibland helt öde. Ett lopp med olika underlag, backar och nerförsbackar som man bara njöt av då benen bara gick  av sig självt. Sol som stekte och en underbar kyla när man sprang ner i grottorna. Grottorna var sådär mysigt belysta vilket gjorde att man spärrade upp ögonen för att försöka se så mycket som möjligt. Nu var man inte bara tvungen till att se till så man inte trampade fel utan man var även tvungen att se till så man inte sprang på de ”vanliga” folket som gick i grottorna och tittade.

underground maraton 2 underground maraton 3 underground maraton

Första och andra varvet var ren njutning och jag kunde ibland le för mig själv och tänka att vad jag är lyckligt lottad som får göra något såhär kul, tredje varvet då började det kännas lite i benen och jag kände att jag tappade fart. Dock såg jag till att hålla igång hela tiden. I vissa bitar sprang jag mycket själv vilket var tråkigt men jag tog mig igenom det för jag visste vad som väntade längs banan. När jag började på tredje varvet visste jag att jag skulle få jobba mycket med det mentala, efter 32 km började jag känna en krampaktig känsla i vader och baksida lår. Backarna och underlaget tog hårt på mig och jag bara väntade på att krampen skulle komma. Men om jag stannade var risken högre att krampen skulle komma än om jag fortsatte. Även här tappade jag lite fart men det gjorde inte mig något sålänge jag fortsatte framåt. Jag såg till att vid varje station kyla ner mig med det iskalla vattnet de serverade och fyllde på med energi så gott jag kunde. När jag hade 4 km kvar var det bara att trycka på allt, ta ut stegen, få ut all energi jag hade kvar för att fortare komma till mål. Danskarna var väldigt duktiga på att heja på och det gav en otrolig energi vilket gjorde det hela mycket lättare.  Och till målet kom jag, och vilken sekund som helst trodde jag att krampen skulle komma. Jag kunde knappt röra mig när jag kom fram och efter att ha tagit emot min fladdermuspris var det ett rent helvete att gå ca 500m till parkeringen där bilen stod.

final Men jag var glad lycklig och så stolt över mig själv. Jag hade lyckats övervinna alla små demoner som jagat mig påvägen och jag kom därifrån som Segrare bland damerna och satte även ett nytt banrekord(dam). En obeskrivlig känsla, jag hade kul och trots känsla av att benen skulle krampa njöt jag av detta marathon som var ett rent äventyr. Mål ett var avklarat!

Tankarna som kom under tiden jag tog mig till bilen var ” låt denna smärtan försvinna lika fort som den kom så att jag kan fullfölja stockholm marathon på lördag” Jag visste att risken fanns att jag skulle vara alldeles för gaggig för att fixa ett marathon till med så lite vila.

Men efter en efterlängtad varm dusch och lite insmörjning med värmande liniment kändes benen så otroligt mycket bättre. Dom kändes nästan helt återställda och jag var så lycklig och fylld med energi. Jag lär då inte släppa dessa produkter i första hand;)

20140530_132639

Innan det var dags att åka hem passade jag på att för första gången  äta ett danskt wienerbröd 20140529_164120 MUMS!

Resan hem innebar återhämtning, vila och eventuellt sömn. Sömn blev det inte mycket av dock. Jag kom hem sent, somnade någon gång vid 2 på natten för att sedan stiga upp vid 06 för jobb. Efter några timmars jobb var det dags att packa om väskan ladda om på nytt för att sedan bege mig till stockholm och ta mig an mitt uppdrag som farthållare.

20140531_110641 20140531_161501

Jag var farthållare på tiden 3.45 sprang in på 3.44 och påvägen fick jag springa på toa. Väl framme vid mål och kände jag mig varken sleten eller trött i benen. Jag var mer ”sova” trött. Det var med stolthet och glädje som jag tog emot den fina medaljen för mitt 16:e marathon. Med bara en dags vila är jag nöjd över hur kroppen har reagerat för nu känns det som att det är på rätt väg. Dit jag vill att det skall vara. Jag är fortfarande under uppbyggnad inför målen som väntar. Men det är så det är, man skall utvecklas påvägen, stanna upp testas lite för att sedan fortsätta på den vägen man valt att ta.

Ännu en gång tack till alla som väljer att tro på mig och som stöttar mig påvägen. Det är med glädje och öppna armar som jag nu kämpar vidare mot nya spännande utmaningar.