Segerintvju ;)

Segerintervju med Yudith Hernandez:

Med en kross av det tidigare banrekordet, en tredje bästa tid på världsårsbästalistan och den femte bästa sextimmarsdistansen för damer i Sverige någonsin segrade Yudith Hernandez Melgar från Varbergs GIF i Loxodonta Borlänge Ultra 6H.

image

Foto av:Laila Öjefelt

 
Hallå där Yudith Hernandez Melgar, tävlandes för Varbergs GIF, som inte bara sprang till sig första platsen i lördags utan också pulvriserade det gamla banrekordet för damer! 

Hej! Vilken ståtlig presentation jag fick.

Hur kommer det sig att du åkte ända från Varberg hit till Borlänge? Det blev ju en ganska lång resväg!

Jag behövde ett mål som gjorde att jag kunde ge lite extra på träningarna. Annars är det lätt att det blir mediokert om man inte har något speciellt att träna inför. Långsiktiga mål har jag men jag behövde något mål som låg närmare. Därför var detta loppet perfekt. Jag läste lite om det och blev genast sugen på att få springa det. Så ca tre veckor innan loppet skulle gå bestämde jag mig för att delta. 

Du alltså! 73 621 meter! Det är ju fantastiskt bra! Med det resultatet är du trea i världsårsbästa statistiken och dessutom är det den femte bästa damdistansen i Sverige någonsin på ett sextimmeslopp! 

Jag hade ingen aning om den faktan förrän jag läste om det dagen efter. Känner mig stolt och otroligt ärad över att vara bland toppen. 

Hade du banrekordet i tankarna när du kom till Borlänge innan loppet eller hur gick funderingarna?

Nja, det kan jag väl inte påstå. Träningen har varit ”sisådär” så jag hade inga jättehöga förväntningar. Mitt mål med loppet var framförallt att kolla formen, träna mentalt och bevisa för mig själv att jag kan om jag vill och framför allt njuta. Det var mål nummer ett. Sedan ville jag springa 70 kilometer och om krafterna nu fanns så skulle jag ha 73 i tankarna. 

Jösses! Träningen har varit ”sisådär” och du kommer så långt! Hur långt kommer du då när träningen varit perfekt?!

Ja, det är frågan. Jag hoppas att jag kommer väldigt långt då. Den tanken triggar mig till att fortsätta kämpa ännu hårdare och vilja utvecklas. 

Som arrangör tycker man ju att det är jätteroligt med det här resultatet! Kommer du nästa år och gör en ännu längre distans?

Kul att höra. Om jag får bestämma och ingenting annat kommer i vägen så kommer jag definitivt stå där nästa år igen och jaga min distans.  

Hur nervös var du före loppet?

Oj. Jag var rena nervvraket. Det började redan på torsdagen. Hemskt. Jag kunde knappt äta. På fredagen var det lugnare. Jag försökte tänka på att jag inte var där för att prestera utan för att ha kul och för att göra något jag älskar. Men sån är jag alltid. Inför varje lopp kommer nerverna och den dagen dom inte kommer.. Ja, då är det nåt som inte står rätt till. På själva dagen sa jag till min vän som var med mig att det kändes som att jag skulle träffa någon jag var kär i. Det pirrade fint i magen. 

Den senare delen av nervositet låter ju lite småmysig!

Vad var det som gjorde att du kom så långt tror du?

Kärleken till löpningen, viljan att vara där och den mentala inställningen. Det tror jag tog mig hela vägen. 

Tål att tänkas på!

Vad tycker du om banan?

En perfekt bana på många sätt. Bra distans, flack vilket gör att man slipper en del påfrestningar som man får vid lopp med backar. Jag gillar den skarpt. Öppet och bra. 

Och perfekt för de som vill slå pers.

😀

Hur hanterar du mentala dippar för när man springer så pass länge och så fort som du gör så är det väl ofrånkomligt att de kommer i en eller annan form?

Om jag skall vara ärlig så hade jag denna gången inga direkta mentala dippar. Jag får dom vid andra lopp men i Borlänge blev jag skonad. Med det gäller att försöka hantera det hela på rätt sätt. Sedan gör det otroligt mycket med alla människor som peppar. Det gör att man matar hjärnan med positivt. Musik är också ett tips. Det hjälper mig en del. Och en bra balans på enerignivån så håller man hjärnspökena borta. 

Du sprang ju din första ultra 2011. Hur kom det sig att du började med ultra?

Tiden går fort. Känns som att det var i går jag började springa. Jag hade tidigare varit farthållare i Stockholm marathon för 5.15 gruppen tror jag och det var mitt allra första lopp. Sedan så skulle min tränare Georg Hällstorp delta i ett 6H lopp i Trollhättan och då tyckte han att jag skulle köra på jag med. Så jag antog utmaningen och körde på. Jag visste att han var med på banan och det blev en trygghet. 

Och så var du fast?

Nej, det kan jag inte riktigt påstå just då. Men det var efter det jag började träna lite mer. Sedan blev det några marathon och sedan gjorde jag min debut i 24H i Trollhättan. Och innan jag gjorde det loppet sa Georg, antingen kommer du hata det och aldrig mer vilja göra det eller så kommer du älska det och vilja göra det om och om igen. Och efter det loppet var jag definitivt fast. Och nu är jag där. Fast! 

Jag kan bara tilläga att jag för fyra år sedan inte tränade något och var då överviktig. Men för att gå ner i vikt började jag springa och debuten gjordes ju då i Stockholm 2011. Man kan om man vill!

Törs man fråga hur mycket du tränar i veckan? 

Just nu har jag legat på ca 8-10 mil i veckan och styrketräning på det.  

Målet är att succesivt öka och lägg till mer alternativ träning och då är det min streetstrider som gäller. (Det är som en crosstrainer på hjul som man kör ute.) Tillåter mig att träna hårt och skonsamt då jag inte belastar knäna.

Har du egentligen något annat liv utöver träning och tävling? Hinner du med det? När du inte springer, vad kopplar du av med?

Jadå, visst har jag det. Allt handlar bara om extra planering. Jag jobbar precis som alla andra. Träffar vänner och familj i den mån jag kan. De flesta som står mig nära vet att jag satsar på löpningen och har därför en annan förståelse. När jag inte tränar gillar jag att läsa böcker och titta på serier och umgås med de människor som får mig att må bra och skratta. Finns inget bättre än när man kan drömma sig bort i en bok, bli lite beroende av en serie eller att skratta med sina vänner så att magen gör ont. ☺

Hur känns det i kroppen dagen efter en sådan här prestation?

Extremt bra faktiskt. Jag tackar min kropp något enormt för att den orkar med. Visst kändes benen stela och kroppen tröttare än vanligt men för övrigt var jag piggelin. Jag lyckades dock inte sova något efter loppet. Så var rätt sömnig dagen efter. 

Jag sov inget den natten heller. Man blir rätt speedad som funktionär också!

Ja, jag förstår det. Jag låg och tänkte på hur många varv ni funktionärer gått under tiden vi andra sprang. Ni var rätt flitiga ni med. ☺

Tack!

Hur känns det i knoppen dagen efter en sådan här prestation?

Knoppen mår bra. Svårt att smälta allt bara. Det var så mycket positivt så man hinner knappt med att ta in allt på en gång. Men knoppen fick sig en egoboost och jag fortsätter att jobba med den så att vi kan utvecklas tillsammans. 

Tack för pratstunden och till sist: Stort GRATTIS!

Jag tackar och bugar. Och stort tack till er alla som gjorde det möjligt. Era hejarop och publikens gjorde underverk. Jag ser fram emot att träffas nästa år igen!