Battle of the rookies 2019

2019-09-08

I början av min idrottsliga karriär som jag då inte visste att jag skulle få uppleva var jag en vilsen 21-åring med ca 30kg’s övervikt. Inget i livet stämde riktigt och jag var framförallt inte nöjd. Besattheten av gå ner i vikt var enorm, det gjorde att jag testade alla sorters olika dieter,plågade mig,min kropp mitt sinne. Allt för att jaga ett ideal som jag trodde stämde in på mig. Men jag gav upp den fajten, efter att ha pendlat upp och ner otaliga gånger lät jag bli alla svältdieter.

I samma veva bestämde jag mig för att antingen infinna mig i min övervikt, lära mig att älska mig själv eller att hitta en hälsosam livsstil som skulle vara för evigt.

Då kom styrketräningen & löpningen in i mitt liv. Som en fet knytnäve som fick fullträff i ansiktet. Ni kan ju bara inbilla er en 21-årig tjej på sisådär 87kg som aldrig i sitt liv tränat skulle nu helt plötsligt ändra på det där. Jag förstår inte att jag orkade bära på alla dessa extra kilon. Jag orkade knappt lyfta en 4kg hantel över mina axlar, så svag var jag.

Jag har mött alla möjliga människor under min resa, det har funnits människor som försökt trycka ner mig för mina framgångar för vem tror jag att jag är egentligen. Sedan har jag haft otroliga vänner och familjemedlemmar som varit där i vått och torrt. Men i början av min resa hade alla möjlighet att ta sig in i mina tankar. Jag var aldrig bra nog, jag var inte stark, varför skulle jag klara somliga grejer som ingen annan har gjort men samtidigt hade jag även de positiva tankarna i huvudet. Det är klart att jag fixar det, jag är stark och finns det en vilja så finns det alltid en väg.

Det är surrealistiskt att jag för 9 år sedan befann på en en helt annan väg i livet och att jag nu 9 år senare både har tävlat i det ena och det andra & att jag gjort saker jag inte ens kunnat drömma om.

För exakt en vecka sedan gjorde jag min första enskilda Crossfit tävling. Jag vet knappt hur det hände men jag vet att jag alltid söker utmaningen, spänningen ,utvecklingen. Jag är alltid hungrig på mer. Men jag är också rädd. Inför mina löptävlingar bröt jag alltid ihop, det var som en slags ritual. En vecka eller några dagar innan tävling var katastrofala, rädslan var så stark ,att inte veta ifall jag skulle fixa det fick mig att må illa. Jag grät och grät, kände mig vilsen ,liten och rädd. Rädslan av att folk skulle gotta sig i mina misslyckanden skrämde mig.

Men Battle of the rookies då, denna tävlingen var resultatet av ett spontant agerande sent på natten när man inte kan sova och istället skrollar i telefonen, man går in på facebook och ser ett inlägg som lyder: anmäl dig till en nybörjar tävling om du vill testa på att tävla utanför din box för första gången. Då är tävlingen perfekt för dig.

Tja varför inte, sagt och gjort pang pang pang. Jag hann knappt blinka innan jag hade reggat mig betalat och fått bekräftelsen.

Efter det läser jag kriterierna, de få månaderna jag hållt på med crossfit har lärt mig mycket men jag kommer aldrig att bli fullärd men detta var en nybörjartävling som skulle ge oss newbies en chans att känna oss duktiga eller.? Enligt kriterierna skulle du kunna göra baslyft med stång, använda KB singla pullups och kunna göra double unders. Jag har inte lyckats knäcka koden för double unders än, lyckades inte till tävlingen heller men jag övade fram tills dess och infann mig i att göra double unders 1 och 1 och så var fallet ifall att de var något vi skulle göra på tävlingen.

Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig, men en sak var säker vad det än blev skulle jag inte ge upp, hur tufft det än blev.

Alla 3 eventen som vi gjorde på tävlingen fick vi reda på innan, detta gjorde att jag hemma kunde testa och förbereda på att det skulle bli tufft.

Första eventet gav mig fullpott i poäng. Det var en Armrap på 8 långa minuter. 600m löpning samt 10kb swing+10 goblet squat resterande tid. Att 8 minuter kan kännas som en evighet. Jag var nöjd, nervositeten ,spänningen hade lagt sig och första eventet var över. Vilken kick, sådan glädje men vilken urladdning av kroppen. Man ger verkligen allt, sedan är det bara att ladda igen och invänta nästa event. Jag var i heat 1 vilket jag fann skönt. Skönt att få det gjort, inte gå och vänta.

Event 2 bestod av powercleans med viktökning efter varje 15st och 8 laterala handrealease burpees, vikten på stången skulle du själv ändra 20-30-35-40-50-55 Tid 15min.. Här har jag mycket att lära vad gäller teknik men jag gjorde mitt yttersta och det var jag väldigt nöjd med. Men min usla teknik och ren skär envishet och jädra anamma kom jag till vikt 40 och var i slutet när kl ringde.

Men satan i gatan vilka starka brudar det var på plats, vi tjejer är envisa och starka individer.

Event 3 innebar rodd kcl och shoulder to overhead 30kg 40-30-20-10 tc 10min.

Spyvarning på den säger jag, efteråt var jag helt utslagen och jag var helt säker på att mitt sista event var gjort. Jag hade inte en chans mot dessa andra tjejer dom var riktigt starka, proffsiga och såg ut som de hade hållt med detta typ alltid.

Jag var då klar för dusch och hemfärd, tills jag hör att jag kommer med i finalen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, detta skulle helt klart komma att bli min död. Inte bokstavligen, jag har ändå tävlat såppas mycket i mitt liv vad gäller löpning att jag vet att jag fixar det mesta och tar mig igenom det om en på mitt sätt men jag gör det. Så detta skulle inte bli något undantag men lite ville jag ju springa för mitt liv.

Event 4 innebar 40wallballs följt av 20 pullups ,40hang power snatch 20kg 20boxhopp 40 hang power snatch följt av ytterligare 20 pullups och sedan 40wallballs tills. Tc 18min.

Skrattretande situation pullups är en stor svaghet hos mig, jag klarar några men 40st följt av massa annat jobbigt. Detta var helt klart eventet som skulle ta den sista kraften ur mig.

Men min inställning var aldrig ge upp, Aldrig. Och så blev det, 40wb check, 20 pullups not so much. Alla då menar jag verkligen alla kunde kippa förutom jag. Jag singlade 20 pullups så check på den och check på resterande övningar tills vi kom till 20 pullups igen, jag önskade att min haka var spetsigare och längre just då. Åter igen singla pullups. Fick typ 2 no rep och ni anar inte hur mycket det tar när man egentligen ger allt för varje pullup. Men ack den som ger sig. 20st gjordes och så hann jag göra ca 16wb innan klockan ringde. Pang, slut. Nu kunde jag dö lycklig.

Jag var och är så otroligt stolt över min prestation, jag vann över så otroligt mycket där och då. Känslan av tillfredsställelse efteråt är obeskrivlig även så träningsvärken. Jag har gjort 24h lopp ,sprungit i 6 dagar 630 km sprungit maraton ja,,you name it. Jag har nog aldrig upplevt den sortens träningsvärk som efter denna tävling. Riktigt rolig upplevelse faktiskt ont i varenda muskelfiber med det är vad jag älskar med att testa något nytt. Man vet aldrig vad som väntar förens man gjort det. Än har jag inte smält det hela , men jag tar med mig denna erfarenheten med glädje, och ser fram emot fler sådana. Mitt nästa mål är att tävla i team utanför boxen och hoppas att det blir av så småningom. Jag hoppas att fler i boxen vågar sig på att tävla om det så är enskilt eller i team spelar ingen roll, men får ni chansen ,Gör det våga er ur komfortzonen. Det gjorde jag och tack vare det hamnade jag på Crossfit varberg hos ett gäng som blir som en träningsfamilj, träningskompisar som delar samma glädje och syn på träning, där vi lyfter varandra istället för att trycka ner.

Våga göra något nytt, något som känns läskigt.

Jag måste lära mig att stå på händer så om ni hör någon skrika lite då och då i boxen som står upp å ner så är det definitivt jag, för jag är livrädd.

Den som förlåter… (Mitt liv som barn ..Del 2)

Desperationen i kroppen är enorm, rädslan krossar mig men mest av allt den förtvivlan i hjärtat som jag känner när jag ligger där på sängen. Huvudet nergrävt i mina egna armar, snor rinnandes ur näsan och tårar som rinner febrilt. Förnedringen är enorm och inte nog med att jag inte är tillräckligt stark för att hålla tillbaka tårarna så är jag i stunden så svag att jag kissar på mig av ren rädsla. Slag efter slag möter min kropp och läderskärpet gör ljud ifrån sig som får mig att skaka. Tid och rum försvinner och min sköra lilla kropp tar emot slagen.

Jag skakar och ber henne att sluta, – förlåt jag är så ledsen för det jag gjort yttrar jag mig men jag inser att det är lönlöst.Detta är straffet jag får  ta för att jag förmodligen var olydig.

Att aga barn i Centralamerika och förmodligen i gamla tidens Sverige är inget nytt. Det anses inte som konstigt därborta och i stort sett så växer alla upp med detta. Det är så man uppfostrar sina barn och det är så man lär dom rätt och fel. Gör du fel, sköter du inte dig eller respekterar du inte dina äldre kommer du att få lida för det. När väl straffet är taget har du lärt dig en sak och det är att du Aldrig mer igen skall upprepa ditt misstag.

Stunden ovan avbröts när min morbror kom in i rummet och stoppade det hela. Det var inte såhär ett barn skulle uppfostras och det var sista gången min gammelmormor straffade mig på det viset. Jag minns han stora trygga famn som omfamnade mig, hur han torkade mina tårar och tröstade mig tills jag kände mig såpass trygg att jag slutade skaka. Rädslan i blicken fanns kvar, men jag visste att jag nu var säker. Tonen i hans röst tillrättavisade min gammelmormor på ett bestämt med respektfullt sätt. Där och då visste jag att hon aldrig mer skulle behandla mig så igen.

Märk mina ord väl nu. Jag Älskar min gammelmormor, jag skyddar inte hennes agerande men hon agerade som hon blev lärd, precis som resten av folket i landet. Stunden ovan blev en lärdom för henne som gjorde att hon insåg sina brister och därifrån kunde hon förbättras.

Livet är som en evighetsskola. Man slutar aldrig att lära och man går igenom olika öden av olika anledningar. Allt jag har gått igenom har präglat mig till den jag är och desto mer tiden går desto mer kommer jag att utvecklas som person. Jag är helt övertygad om att min gammelmormor lärde sig enormt mycket av mig, hon utvecklades som person under tiden hon uppfostrade mig. Och framförallt lyckades hon bryta en vana som hon var uppvuxen med.

Jag vill avsluta detta inlägget med att påminna er därute om att våld inte är lösningen på något, att slå är inte kärlek, våld lär ingen någonting förutom att man skall vara rädd. Den som slår lägger ofta skulden på den utsatta. På grund av det du gjorde slår jag dig.  Fel! Du som slår har något att ta itu med, för att kunna hantera en situation på ett mognare sätt. Ett barn har aldrig en chans mot en fullvuxen människa. Och oavsett vad är våld aldrig lösningen. Vi vill inte lära våra barn att vara rädda. Vi vill inte lära dom att hantera saker och ting med våld. Tvärtom, vi vill lära dom att respektera sina medmänniskor och vi vill att de ska se lösningar på problemen på ett bra sätt. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Respektera varandra därute.

”Den som förlåter och inte har hämnd i sig kan finna ro i hjärtat”

 

 

Mitt liv som barn. Del 1

Livet har sina vändningar, och jag har under min snart 28 åriga livstids lyckats samla på mig en del livshistorier som jag bär på men som få vet om.

Jag har nu bott i Sverige i 20 år och jag har ett liv som jag knappt kunde drömma om. Hade jag bott kvar i El Salvador hade livet utan tvekan sett annorlunda ut.

Idag tänker jag dela med mig av vad ja väljer att kalla Mitt liv del 1.

6 oktober 1989 kom jag till världen. Ovetandes om vad detta liv hade att erbjuda. Min biologiska mamma ( Som vi kallar för C ) då 17 år var ett barn själv men valde trots det att behålla mig. El Salvador är ett fattigt land med hårda förutsättningar. Livet där är ingen dans på rosor. Så att föda barn när man är så ung är inte en självklarhet då allt blir svårare.

Med hjälp av familj och framförallt gammelmormor (G-mormor)  avlastades hon från sin uppgift som mamma i den mån det gick. Blott 17 år var hon inte redo för mammarollen och ansvaret gällande mig övergick till familjen. G–mormor (Julia) tog på sig ansvaret och där tillbringade jag mina första år.

Det är svårt att få tillbaka alla minnen från mina unga år men trots den unga åldern har jag lyckats bevara mycket. Kanske för att man på något sätt växer upp snabbare i länder som El Salvador. Det gäller att hänga med, hjälpa till i tidig ålder och lära sig snabbt. Eller kanske för att det är känsliga händelser.

G-mormor var en hård dam. Hon var änka sedan många år tillbaka och hade ensam tagit hand om sina barn. Livets hårda skola hade gjort henne till en bestämd och hård kvinna. Det var inte snålt med kärlek i hushållet trots en sträng uppfostran. Det var aldrig någon tvekan om att jag var G-mormors Allt och hon var min diamant. Hon var den som tröstade mig när jag var ledsen, som gav mig mat och lärde mig saker och ting. Hon var min hjälte och min (mamma).

När jag bodde hos min G-mormor kom C och hälsade på ibland. Det minns jag väl. Så fort hon kom till G-mormor ville hon överta mammarollen, det gick inte för sig. Jag hade andra rutiner inne och det var G-mormors regler som gällde.

G-mormor hade ett hus,med 3 rum som hon hade tillsammans med sin son . Där bodde vi alla tre. Förr var vi 4 men en av hennes söner avled. (Återkommer till den historien).

På framsidan av huset hade min morbror sin snickeri verksamhet och vi hade även en bakgård. Där hade vi höns,citronträd och där kunde jag leka fritt. Jag brukade ha min badbalja där och njuta av solens strålar samtidigt som jag plaskade i vattnet.

5 år har hunnit gå av mitt liv, trots en annorlunda uppväxt var mitt liv fyllt av glädje, busighet och massa kärlek.Jag var ett tryggt barn som hade precis det jag behövde.

5-6 år


Ca 4 år på bilden

 

En dag minns jag att jag åkte iväg med C. Vi skulle till hennes vänner. Och de hade också barn som jag kunde leka med. Till min förvåning blev jag kvar där. Inte en dag utan flera. Med främlingar jag inte ville vara med. Jag förstod att hon hade lämnat mig här och min fråga var bara när jag skulle bli hämtad av mina nära och kära. Jag längtade efter G-mormor, och min morbror. Den önskan om att bli hämtad slog plötsligt in när dom plötsligt knackade på dörren.

-som vi har sökt efter dig lilla flicka. Detta ska aldrig få hända igen. Min G-mormor var rasande och hon satte även familjen som tagit emot mig  på plats. Hur kunde vuxna människor inte veta bättre.

Jag visste att C var i knipa. Hon hade lämnat mig hos en familj jag inte kände, tagit mig från G-mormor och svikit hennes förtroende.

Den kvällen var ren lycka för mig, mindre för C. G-mormor ville inte veta av henne. Hon var djupt besviken,hur kunde hon ge bort sitt barn när jag redan hade min familj och ett hem, slita mig från min trygghet. Hon gick över alla gränser som fanns och det kunde inte G-mormor tolerera. Så nu skulle hon inte under några omständigheter få vara ensam med mig.


Jag är nu 5 år, mer medveten, mer på alerten men fortfarande ett barn. Jag befinner mig på bakgården plaskandes i vattnet medans solens strålar värmer huden. Glädje och frihet är det jag känner. När jag plötsligt ser en kvinna som står och tittar på mig. Det var C (Jag har fått det bekräftat att det var C då jag bara hade en suddig bild av just ansiktet )Hon ser uppgiven ut och bakom henne kan jag se skymten av en resväska. Jag minns hur jag tittar på henne och samtidigt försöker jag återgå till mitt plaskande som om ingenting. Hon går fram till mig med tårar rinnandes nerför hennes kinder, hon klappar mig huvudet och kramar om mig. Jag ställer mig upp och kramar henne. Förståendes om att något är fel. Hon gråter samtidigt som hon säger till mig:

-min fina flicka, Jag  måste ge mig av…

Känslorna var miljontals på en och samma gång, paniken i hjärtat, slaget som kom när hon sa det chockerade mig. Inga tårar, ingenting. Jag minns bara att jag bad henne att ta med mig.  Där höll jag hårt i hennes hand, rädd för vad som skulle ske, tårkanalerna börjar bränna. Men hon släpper min hand och går. Jag ser henne vända mig ryggen ta sin väska och gå. Och där sitter jag igen i min badbalja väl vetandes om att hon nu skulle vara långt långt borta och förmodligen aldrig återvända.

Det var sista gången jag såg henne…..

 

Fortsättning följer…..

 

”If you live in a cold world, don’t forget to be warm hearted”

 

Summertimes

  1. Sommaren bjuder på olika väder och även massa olika händelser. Tittar tillbaka och inser att man konstant är med om saker och tiden flyger förbi. Jag borde bli bättre på att dokomentera dagarna. Det är ett fint minne att titta tillbaka på.

Jag börjar med midsommar. Som bjöd på härligt väder tidigt under dagen vilket resulterade i att jag kunde springa till Glommen för att sedan fira med alla härligheter midsommar har att komma med. Löpturen var tung då det blev riktigt varmt och jag var rätt tom på energi. Kilometrarna kändea längre och längre för varje minut men med ett leende tog jag mig till slutmålet.

Det blev en härlig dusch för att sedan kunna skåla och njuta med resten av sällskapet.

 

Midsommarafton bjöd på ännu en fest. Eller kalas. Min syster firade sina 15 år på denna jord. Kändes som att det var igår hon föddes. Men just då i den stunden som man ser henne blåsa ut ljusen på tårtan inser man att tiden har gått blixtsnabbt. 

Det var i vilket fall en fantastisk dag med familj och vänner samt massa glädje och kärlek:)

Den fantastiska tårtan var gjord av familjens fina vän Dellis.

Fantastiskt god mat..härligt sällskap och fint väder. Bättre kan man inte ha det. En bra dag Helt klart.

 

Idrotts- och Fritidsstipendium 2017

För 20 år sedan kom jag till Sverige som 8-åring. Jag kommer ursprungligen från El Salvador, ett vackert land med mycket som jag älskade som liten,dock med lite av det som Sverige har att erbjuda. Möjligheter.

Året var 1997 och mina föräldrar befann sig redan i Sverige, på grund av andra anledningar fick jag flyga till Sverige senare…själv. Att som 8-åring komma till ett främmande land är något utav det läskigaste jag har gjort, all min trygghet, min grund lämnades bakom mig för att träda in i en helt ny värld. Nya människor nytt språk ny skola.

Jag minns allt så väl när alla I El Salvador vinkade hejdå och kramade om mig, jag minns varje tår och jag minns hur hårt jag höll i min gammelmormor för att jag inte ville åka. Detta trots att jag visste att mor och far befann sig i Sverige. Jag led, grät och det smärtade ordentligt i mitt barnahjärta.  Resan blev plågsam på många sätt och vis, en distans från många av de man älskar som inte går att förklara i ord,en längtan som är så stor att man sprängs & en slags vilsenhet som skapar oro. Innerst inne visste jag att jag var påväg mot något bättre, mot något jag själv inte kunde greppa vid den åldern.

Året var alltså 1997 då jag för första gången satte min fot på svensk mark, då jag med rädsla i ögonen och gråten i halsen försökte infinna mig i  att detta skulle bli mitt hem.

Mina föräldrar gav mig en biljett in i möjligheternas land och Sverige tillät oss alla att stanna här och växa med trygghet.

Nu är året 2017 och jag har kommit en lång väg, jag har upplevt otroligt mycket under mina år. Byggt på min egna historia. Det har inte alltid varit lätt, men vem har en raksträcka genom livet egentligen?.

Den 6/6 (Sveriges nationaldag) fick jag motta Varbergs Idrotts- och Fritidsstipendium. Då flashade allt förbi, då kom allt tillbaka, hela resan jag har gjort. Jag ljuger inte när jag säger att detta är en bekräftelse som går rakt in i hjärtat, det är så mycket mer än så. Sverige har givit mig och min familj en trygghet som vi annars inte hade haft.

Jag har gjort en enorm resa inom mig själv, från att vara barn till att snabbt bli tonåring då livet inte alltid kändes enkelt och därpå gå igenom en övervikt vid ung ålder. Övervikten blev ett  fängelse som skulle bli svår att slita sig loss ifrån.

Resan har inte vart lätt, tårar har fällts, jag har börjat om på noll flertalet gånger och på vägen slutat tro för att sedan fortsätta kämpa igen.  Den jag är idag är den jag velat bli sen långt tillbaka, en person som förhoppningsvis inspirerar, en stark kvinna som kan stå på egna ben och stå upp för det jag tror på. Men jag har också en bra bit kvar, det är inte här jag vill stanna. Jag vill fortsätta utvecklas både personligen men också inom löpningen. Jag tror på mig själv, jag vill utvecklas, bli starkare och bättre och då är jag helt säker på att detta kommer att ske. Allt tar tid och att ta mig hit där jag är idag har tagit mig tid och krävt tålamod, men det har varit värt varenda sekund, varje tår, varje dag av frustration.

Att min stad väljer att lyfta fram mig på detta viset känns för mig som att jag är på rätt väg.Jag fortsätter att skriva min egna historia.

Där jag är idag trodde jag aldrig att jag skulle vara när jag kom hit som 8-åring. Jag blir rörd av tanken att min stad väljer att lyfta fram mig bland alla som idrottar, jag blir rörd av tanken att jag har gjort Varberg stolt. Mest av allt blir jag rörd över att jag har haft så fantastiska människor vid min sida som stöttat mig påvägen för att komma dit jag är idag och för att de fortfarande fortsätter att vara där och vill se mig växa och utvecklas. Jag är så tacksam för all kärlek och support som jag får att ord inte räcker till.

Jag fortsätter min resa med huvudet högt och med tankesättet att allt går bara jag vill. Jag siktar mot toppen och kommer säkerligen möta mycket motstånd påvägen. Men skam den som ger sig.

Tack till alla inblandade❤

Sist  med inte minst…Tack mamma och pappa för att ni öppnade upp dörren till möjligheternas land när ni fick den<3

Kärlek/ Yudith

Fortsätter ni bläddra får ni se lite fler bilder från prisutdelningen och lite mingel?

Här tillsammans med min farbror❤

Här med Chrisrofer Bergenblock: ordförande för kultur och fritidsnämnden.

Dagen till ära lämnades löparkläderna hemma?

 

Bearbetar (6-dagars)

Vid många tidpunkter av stillsamhet försöker jag blicka tillbaka på det som var för några veckor sedan. Det var 25 dagar sedan jag stog vid startlinjen och 18dagar sedan jag stannade då stoppskottet skjöts.  Jag försöker minnas så gott jag kan och ibland påminna mig själv om att allt var verklighet. Jag har försökt och försöker dela upp loppet i bitar men kämpar så med att minnas. Mycket är som en blurr medans annat är klart som en molnfri himmel.

Det stör mig lite att jag måste kämpa med att minnas men det kanske kommer lite längre fram, vem vet.

Livet är och känns annorlunda nu. Nu efter det hela känns det som att jag under denna perioden var borta, som att jag inte befann mig på vår jord. Det låter så flummigt men jag har så svårt att ta på att jag faktiskt har gjort det här. Precis som en person skrev till mig det är en enda stor parantes i mitt liv.

Det känns som att detta var överväldigande för mig, så enormt stort för mig att uppleva detta att jag på något sätt fortfarande står  överraskad med gapande mun..som att wow har jag gjort detta, har jag verkligen genomgått denna resan?!

Jag tror jag börjar såhär, det kommer falla på plats allting annat och jag skall försöka få ner så mycket som möjligt i text för att dela med mig men också för att försöka förstå själv.

Jag skall försöka slå upp dörrarna till det som hänt men tillsvidare börjar vi med detta och lite bilder från första dagarna på plats.

Jag och G var på plats i Ungern 2dagar innan start för att i lugn och ro komma tillrätta och hinna slappna av. Mycket bra beslut enligt mig själv.

On the way to Hungary

För mig är det viktigt med ordning och reda för att kunna slappna av. Därav uppdelningen av kläder.

Efter loppet insåg jag att jag inte behövde allt jag hade med mig. Men det gäller att vara förbered för allt speciellt då det var första gången.

Vår fina stuga

Wonderful place

Pasta party

Dagen innan starten bjöds det på pasta. Det var en gråmulen regnig dag men känslan var mysig och härlig.

Jag tror jag stoppar här och fortsätter sedan. Då går jag vidare och delar med mig av allt som jag kan komma att minnas gällande förberedelser och lopp.

 

Hej!

Uppdatering.

Tiden rullar på snabbare än någonsin(känns så). Slutmålet som jag tränat för, levt för och kämpat för är nära men trots att jag egentligen vill dit nu önskar jag ändå att jag fick lite längre tid på mig. Allt har rullat på så snabbt men ändå har det känts sakta. 

Allt har gått i ett, i feb sprang jag Kiel maraton. Sedan hade jag mindre än 1 månads träningsperiod hemma innan det bar iväg på träningsläger i Spanien i några välbehövliga dagar där jag lyckades samla många mil, vila upp mig och njuta av sol och god mat. Och som pricken över i:et avslutades resan med ett halvmaraton där jag lyckades ta hem både Guld i min klass och silver bland alla damer. Resan avslutades på topp och jag var fylld med energi enda ner till tårna. 

Första morgonrundan i Guardamar

På gymmet Total Fitness Guardamar såg jag till att träna med mina buddies?

Väl hemma så var man tillbaka i verkligheten, då ska det pusslas på bästa sätt för att varenda liten grej skall gå ihop. Inte alltid enkelt och oftast lite krävande vilket gjorde att jag hade en vecka där jag var extremt trött och fick då en rejäl längtan tillbaka till Spanien. Där hade jag nog kunnat leva. Springa, njuta, vila och sen repeat. Ljuvliga liv!. Men det är bara att ta sig i kragen och fortsätta kämpa, målet finns ju där konstant och tiden stannar inte upp. Dagarna har bara tickat ner man försöker förbättra på allt man kan under den sista tiden och man blir nästan lite stressad för att målet man sett framemot och tränat för snart är nära. 
Efter att h samlat mig en aning bar det av till nästa äventyr. Denna gången till Danmark (Råbjerg Mile) vilket ställe alltså.

 Danmarks öken, så otroligt vackert. 

Tidig morgon i Råbjerg Mile! Stillsamt och vackert!

Påväg in i självaste smeten där det bara var sand

Första dagen blåste det så mycket att man var tvungen att skydda sig från all sand som flög runt

Här skulle jag och Markus fotas för Sunpocket som skall lansera nya glasögon  och jag som älskar glasögon högg på erbjudandet direkt. Vem vill inte ha snygga och moderna brillor när man springer? Samarbetet med Sunpocket är verkligen fantastiskt kul och jag gillar deras glasögon skarpt samtidigt som man känner sig cool och snygg? och de är både praktiska och sköna! Nu inväntar jag resultat från fotograferingen med spänning☺
Ja och nu så rullar allt på som vanligt igen, jag pusslar ihop vardagen,tränar,skriver packningslista, jobbar,äter, sover m.m. Dagarna går i ett vilket gör att det känns som att tiden rullar på snabbare. Snart bär det av mot nya äventyr och under tiden skall jag fortsätta förbereda mig, andas och försöka leva i nuet. Hjärnan förbereder sig mentalt inför nästa prövning..det känner jag redan nu. Så otroligt att känna det ändå..hur tankarna går in i en annan dimension..å på något sätt förvandlas ännu ett steg…

Utveckling och bra start…

Dagens läxa är avklarad (löpningen) hemläxa nummer 2 är kvar (styrketräningen) rätt härligt att kunna skriva eller överhuvudtaget veta att ja kan springa. 

När jag tittar tillbaka på mina blogginlägg inser jag hur mycket år 2016 präglade mig. Skadeåret som jag gärna aldrig återvänder till men som ändå lärt mig en del i slutändan. 

Inför 2017 har jag i stort sett fått lära om allt på nytt. Börjat på ruta ett. I början var det ofantligt svårt, jobbigt och otroligt kämpigt. Och jag hade inga direkta mål förutom att komma tillbaka och kunna springa igen. Men Möten med människor som jag stötte på gjorde otrolig skillnad i mitt tankesätt och dessa personer väckte mig till liv igen. 

I slutet av 2016 handlade allt om uppbyggnad, hitta kraften,viljan ,orken och ge kroppen tid samt ha tålamod. För att jag nu iår skulle kunna komma tillbaka. 

Nu är vi inne i Mars månad. Och så mycket som har hänt. Så mycket som har förändrats. Jag säger inte att allt är tiptop, jag har mina ups and downs fortfarande. Men jag älskar min kropp för att den trots allt jobbar med mig nu. Det bästa av allt är att jag kan springa utan  skavanker. 

För 2 veckor sedan gjorde jag årets första marathon i kiel. Var helt deppig veckan innan loppet då jag blev förkyld med feber och allt. Och jag tacklar väll inte sådant jättebra. Hela världen  höll på att gå under för min del haha. Men världen gick inte under och jag kunde springa under komtrollerade förhållanden samt känna att jag gjorde mitt bästa just då. Vinsten jag tog med mig därifrån var att jag sprang utan några som helst känningar från gamla skador och att jag några timmar efter knappt kände av loppet i benen. 

Jag är helt enkelt påväg framåt trots att det inte är enkelt alltid. Nästa mål är satt, eller har varit ett bra tag och det är i stort sett enda fokuset just nu. 
All träning görs för det målet så just nu blickar jag endast framåt.  

Förra året bestämde jag att 2017 skulle bli ett bättre år. Och jag tror att jag rör mig åt rätt håll, eller jag vet att jag gör. 

Året började fantastiskt bra med äran om att få pryda baksidan på arlas mjölkpaket.

En otrolig ära, och fantastiskt kul att Ultralöpning uppmärksammas tycker jag. 

  • Kroppen är med mig och jag kan springa utan skavanker.
  • Jag har fantastiska människor som finns vid min sida.
  • Jag älskar möjligheterna jag får, och jag är så glad för att jag känner den starka viljan.
  • Och jag är glad att trots att det inte alltid är lätt så fortsätter jag framåt. 

2017 skall bli bra! Det har jag redan bestämt!

Jag skall avsluta med glädje..

Så längesen jag skrev och berättade för alla vad som försigår eller vad jag gör. De närmaste vet att jag under en lång period varit skadad och jag fick efter många försök inse att 2016 inte skulle bli mitt år.

Året har istället blivit ett år av rehab..ett år av återhämtning..ett år fyllt med nederlag som jag fått ta mig upp ur och förvandla till något som stärker mig med tiden. Mentalt är det alltid en fight att inte kunna göra det man vill. Man brottas med sig själv och sina tankar om vart man borde vara men inte är. Om vad man kunde gjort men inte kan göra. Men man kommer inte heller någon vart om man stannar där. 

Ett tag tappade jag suget för allt. Ville inte träna nåt..jag var trött på allt. Det var inte längre roligt. Och hur mycket jag än försökte intala mig själv om att träningen visst var rolig så lös det igenom i allt jag gjorde att fallet inte var så. Så jag la ner allt. Efter att ha gjort mitt jobb som farthållare på stockholm marathon la jag ner allt vad träning heter.  Det fanns ingen glädje i det jag gjorde..så jag behövde hitta tillbaka till glädjen och längtan efter träningen.
Efter några veckor kom ambitionen igen om att fortsätta förbättra svagheterna, detta såg jag som ett steg i rätt riktning. Jag började ta tag i allt..sakta kom glädjen och hoppet tillbaka och små små framsteg gjordes.

Sedan jag fick äran att bli en del av Ultra 360 förändrades allt. Mötet med Anders Tysk i slottskogen i somras blev inledningen till något som förändrade mycket. Han inspirerade verkligen mig och hans sätt att tala om löpningen fick mig att minnas den kärleken jag också känner. 

Sakta kunde jag gå vidare och göra allt jag gått igenom till något som stärkte mig.Men jag har Inte varit själv..jag har haft fantastiska personer vid min sida som funnits där i vått och torrt och lyft upp mig när jag inte orkat.Pushat mig när jag inte trott på mig själv. Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag har dessa fantastiska människor vid min sida och otroligt glad för alla nya bekantskaper som tillkommit. 

2016 är inte slut riktigt än. Och trots att detta året inte varit någon riktig höjdare så har det funnits glada stunder,minnen och lärdomar som jag tar med mig. Och trots allt som skett iår kommer jag avsluta året i glädjens tecken.

Just nu befinner jag mig på en bra plats med allt vad det innebär. Jag är fantastisk glad över att jag är kompis med min kropp igen och att jag kan springa. Sakta men säkert bygger jag upp mig med glädje och kärlek för det ja gör. Jag har längtat så tills dessa stunder då jag kan njuta av löpningen. Nu är jag där..fylld av glädje och förhoppningar..

Så jag ska låta 2016 gå mot sitt slut i glädjens tecken? 

Skall försöka sätta ihop ett litet inlägg med foton från året. Om inte annat för min skull..alltid kul att titta tillbaka i bloggen.

/? Yudith

Gästartikel för boxningsnytt.se

Superior Challenge 14

Om ni klickar på texten ovan kommer ni till en gästartikel som jag skrivit. 

Att skriva är roligt när man väl kommer igång. Riktigt kul att läsa sin egna text och ja kan inte annat än att säga att jag är stolt?