Aldrig mer eller mersmak

Hade jag lyssnat på mina första instinkter så hade jag aldrig gjort mitt första 24-h lopp. Men en vecka innan skulle gå av stapeln bestämde jag mig för att ge det en chans. Testa mina gränser. Enligt Georg skulle detta loppet ge mig känslan av att ”jag vill aldrig mer göra det”eller ”detta ska ja göra om och bättre”.

Ute på banan i Trollhättan hade jag sällskap av Åsa och Hanna. Jag och Hanna var 24-h debutanter.  Vädret under tiden jag sprang varierade men mestadels skit. Geggigt och jobbigt. Jag sprang och sprang och sprang. Lyckades komma 18,3 mil och kom därifrån som segrare. Trött och seg skulle man sätta sig i bilen för att åka hem. Jag kan säga såhär. Jag minns knappt hur jag lyckades ta mig till bilen. Fy satan vilka smärta jag hade. Men Några dar efter att jag hunnit smälta det och analyserat loppet i huvudet. Då visste jag att detta var inte sista gången jag sprang ett sånt lopp.

Film från Trollhättan 24-h lopp

24-h-181-800x600

 

Fortsättning följer…

År 2012 började för mig med förberedningar inför Kiel maraton. Där skulle jag lägga all energi på mig själv och försöka ta mig runt snabbare än vad jag gjorde i Stockholm maraton. Det stora målet var fyra timmar. Jag lyckades komma därifrån som tvåa i min åldersklass på tiden 3:54. Jag hade lyckats slå personligt rekord och detta var för mig helt otroligt.

Ännu ett mål som Georg satt upp tillsammans med mig hade uppnåtts.

Kiel-maraton-149-800x600 Kiel-maraton-156-800x600

Efter Kiel fortsatte träningen som vanligt och jag var mer taggad än vanligt att fortsätta med löpningen. jag märkte att träningen gav resultat och den 21:a April sprang jag Kungsbacka maraton. Målet där var att slå tiden från Kiel , dessvärre lyckades jag inte med det. Men jag var lika nöjd ändå. Tiden blev densamma som föregående maraton. Snart kunde jag inte längre räkna maraton loppen på en hand;)

Nu väntade ännu ett farthållarjobb i Stockholm. Denna resan fick jag uppleva med Georg och det skulle för mig vara en snabb fart. Tiden vi skulle hålla som farthållare var 4.15 inte långt ifrån mitt personbästa. Den dagen samarbetade inte Stockholm med oss. Vi hade det värsta tänkbara vädret, kallt som tusan och jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle stupa halvvägs. Med Georg som inte övergav mig en enda sekund lyckades jag ta mig i mål. För jag var beredd på att ge upp.

Sthlm-040-800x600Sthlm-039-800x600

Allt flöt på gällande träning kost och det mentala. Jag utvecklades och var helnöjd med vad jag lyckats med hittills. Jag minns hur jag ofta tittade tillbaka på gamla bilder och kunde själv inte tro mina ögon när jag såg vart jag var på väg.

smal-800x600

Här var jag nu, så mycket mindre, så mycket lättare och så mycket gladare. Samlade erfarenhet och var på väg uppåt.

Vad som väntade mig hädanefter var något som då skrämde mig så otroligt mycket att jag absolut inte ville göra det. Men med det rätta mentala stödet och massa kärlek vågade jag ta mig an utmaningen.

Tanken var att jag skulle springa ett 6h-lopp och slå min första tid. Men Georg han tyckte att jag var tillräckligt tränad och kapabel att göra ett 24h-lopp.

 

 

 

Där resan började…

133750_1736701218569_4918330_o 600867_4063385784229_1130854087_n

Den jag är idag skiljer sig mycket från den jag var förr, där jag befinner mig just nu kunde jag knappt drömma om då.

Året var 2010 den 8:e sept. Det var då jag skickade iväg ett mejl till den där personlige tränaren som skulle komma att bli en betydelsefull person i mitt liv. Jag var trött på att gå runt och beklaga mig över mitt utseende, trött på att inte tycka om mig själv. Jag var fast i min egna kropp och kunde inte ta mig därifrån på egen hand. Tidigare hade jag testat olika sorters dieter/bantningsmetoder, värdelösa sådana som förstörde mig ännu mer. En gång för alla var det dags att ta tag i mig själv, det fick bära eller brista. Om detta med en personlig tränare inte funkade, då var det bara för mig att acceptera att jag skulle leva mitt liv som en olycklig människa som var fast i sig egna kropp. Det var vad jag tänkte då.

Målet för mig då var först och främst att gå ner i vikt och samtidigt tajta till kroppen. Jag visste inget om träning när jag gav mig in i det kapitlet, men det gjorde inget för ”Fever” fick ta hand om den delen.  21 år och en matchvikt på 78kg (som max vägt 87) började resan.

Det blev många nya rutiner och långa dar, men jag ville detta. Det var sista utvägen.

Fever var hård men målmedveten, han drev mig framåt och hjälpte mig att sätta upp mål.

I november 2010 samma år sprang jag mitt första halvmaraton, jag tog mig igenom loppet och var stolt över mig själv.. Vikten gick sakta neråt och jag började komma in i det hela. Jag blev sakta starkare och tillsammans med min tränare satte vi upp nya mål.

Sommaren 2011 gjorde jag min debut i maraton,som farthållare i Stockholm Maraton. En upplevelse jag alltid kommer minnas.

marathon-11-009- marathon-11-031-

Sedan blev det dags för mig att testa på lite ultra och debutera i 6h-lopp i trollhättan. Vi bodde då hemma hos KG i hans underbara hus. Jag minns att det var riktigt varmt den dagen och det ända jag ville var att springa klart för att sedan kunna bada. Loppet i sig gick bra, jag lyckades hålla ett ok tempo. Både jag och Georg aka Fever kom därifrån som segrare. Jag lyckades då springa 5,28mil. Efteråt blev det ett segerdopp.

DSC02369 SSL25912 SSL25935

Emellan träningen fick jag  uppleva massor med andra saker som jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Och trivdes mycket bra. Vid denna tidpunkten bodde jag tillsammans med familjen H som öppnade sina dörrar och hjärtan för mig. därifrån har jag fått och får otroligt mycket kärlek och stöd i allt jag gjort och gör.

Resan  fortsätter men det tar vi senare, en sak i taget;)