Mitt liv som barn. Del 1

Livet har sina vändningar, och jag har under min snart 28 åriga livstids lyckats samla på mig en del livshistorier som jag bär på men som få vet om.

Jag har nu bott i Sverige i 20 år och jag har ett liv som jag knappt kunde drömma om. Hade jag bott kvar i El Salvador hade livet utan tvekan sett annorlunda ut.

Idag tänker jag dela med mig av vad ja väljer att kalla Mitt liv del 1.

6 oktober 1989 kom jag till världen. Ovetandes om vad detta liv hade att erbjuda. Min biologiska mamma ( Som vi kallar för C ) då 17 år var ett barn själv men valde trots det att behålla mig. El Salvador är ett fattigt land med hårda förutsättningar. Livet där är ingen dans på rosor. Så att föda barn när man är så ung är inte en självklarhet då allt blir svårare.

Med hjälp av familj och framförallt gammelmormor (G-mormor)  avlastades hon från sin uppgift som mamma i den mån det gick. Blott 17 år var hon inte redo för mammarollen och ansvaret gällande mig övergick till familjen. G–mormor (Julia) tog på sig ansvaret och där tillbringade jag mina första år.

Det är svårt att få tillbaka alla minnen från mina unga år men trots den unga åldern har jag lyckats bevara mycket. Kanske för att man på något sätt växer upp snabbare i länder som El Salvador. Det gäller att hänga med, hjälpa till i tidig ålder och lära sig snabbt. Eller kanske för att det är känsliga händelser.

G-mormor var en hård dam. Hon var änka sedan många år tillbaka och hade ensam tagit hand om sina barn. Livets hårda skola hade gjort henne till en bestämd och hård kvinna. Det var inte snålt med kärlek i hushållet trots en sträng uppfostran. Det var aldrig någon tvekan om att jag var G-mormors Allt och hon var min diamant. Hon var den som tröstade mig när jag var ledsen, som gav mig mat och lärde mig saker och ting. Hon var min hjälte och min (mamma).

När jag bodde hos min G-mormor kom C och hälsade på ibland. Det minns jag väl. Så fort hon kom till G-mormor ville hon överta mammarollen, det gick inte för sig. Jag hade andra rutiner inne och det var G-mormors regler som gällde.

G-mormor hade ett hus,med 3 rum som hon hade tillsammans med sin son . Där bodde vi alla tre. Förr var vi 4 men en av hennes söner avled. (Återkommer till den historien).

På framsidan av huset hade min morbror sin snickeri verksamhet och vi hade även en bakgård. Där hade vi höns,citronträd och där kunde jag leka fritt. Jag brukade ha min badbalja där och njuta av solens strålar samtidigt som jag plaskade i vattnet.

5 år har hunnit gå av mitt liv, trots en annorlunda uppväxt var mitt liv fyllt av glädje, busighet och massa kärlek.Jag var ett tryggt barn som hade precis det jag behövde.

5-6 år


Ca 4 år på bilden

 

En dag minns jag att jag åkte iväg med C. Vi skulle till hennes vänner. Och de hade också barn som jag kunde leka med. Till min förvåning blev jag kvar där. Inte en dag utan flera. Med främlingar jag inte ville vara med. Jag förstod att hon hade lämnat mig här och min fråga var bara när jag skulle bli hämtad av mina nära och kära. Jag längtade efter G-mormor, och min morbror. Den önskan om att bli hämtad slog plötsligt in när dom plötsligt knackade på dörren.

-som vi har sökt efter dig lilla flicka. Detta ska aldrig få hända igen. Min G-mormor var rasande och hon satte även familjen som tagit emot mig  på plats. Hur kunde vuxna människor inte veta bättre.

Jag visste att C var i knipa. Hon hade lämnat mig hos en familj jag inte kände, tagit mig från G-mormor och svikit hennes förtroende.

Den kvällen var ren lycka för mig, mindre för C. G-mormor ville inte veta av henne. Hon var djupt besviken,hur kunde hon ge bort sitt barn när jag redan hade min familj och ett hem, slita mig från min trygghet. Hon gick över alla gränser som fanns och det kunde inte G-mormor tolerera. Så nu skulle hon inte under några omständigheter få vara ensam med mig.


Jag är nu 5 år, mer medveten, mer på alerten men fortfarande ett barn. Jag befinner mig på bakgården plaskandes i vattnet medans solens strålar värmer huden. Glädje och frihet är det jag känner. När jag plötsligt ser en kvinna som står och tittar på mig. Det var C (Jag har fått det bekräftat att det var C då jag bara hade en suddig bild av just ansiktet )Hon ser uppgiven ut och bakom henne kan jag se skymten av en resväska. Jag minns hur jag tittar på henne och samtidigt försöker jag återgå till mitt plaskande som om ingenting. Hon går fram till mig med tårar rinnandes nerför hennes kinder, hon klappar mig huvudet och kramar om mig. Jag ställer mig upp och kramar henne. Förståendes om att något är fel. Hon gråter samtidigt som hon säger till mig:

-min fina flicka, Jag  måste ge mig av…

Känslorna var miljontals på en och samma gång, paniken i hjärtat, slaget som kom när hon sa det chockerade mig. Inga tårar, ingenting. Jag minns bara att jag bad henne att ta med mig.  Där höll jag hårt i hennes hand, rädd för vad som skulle ske, tårkanalerna börjar bränna. Men hon släpper min hand och går. Jag ser henne vända mig ryggen ta sin väska och gå. Och där sitter jag igen i min badbalja väl vetandes om att hon nu skulle vara långt långt borta och förmodligen aldrig återvända.

Det var sista gången jag såg henne…..

 

Fortsättning följer…..

 

”If you live in a cold world, don’t forget to be warm hearted”

 

Idrotts- och Fritidsstipendium 2017

För 20 år sedan kom jag till Sverige som 8-åring. Jag kommer ursprungligen från El Salvador, ett vackert land med mycket som jag älskade som liten,dock med lite av det som Sverige har att erbjuda. Möjligheter.

Året var 1997 och mina föräldrar befann sig redan i Sverige, på grund av andra anledningar fick jag flyga till Sverige senare…själv. Att som 8-åring komma till ett främmande land är något utav det läskigaste jag har gjort, all min trygghet, min grund lämnades bakom mig för att träda in i en helt ny värld. Nya människor nytt språk ny skola.

Jag minns allt så väl när alla I El Salvador vinkade hejdå och kramade om mig, jag minns varje tår och jag minns hur hårt jag höll i min gammelmormor för att jag inte ville åka. Detta trots att jag visste att mor och far befann sig i Sverige. Jag led, grät och det smärtade ordentligt i mitt barnahjärta.  Resan blev plågsam på många sätt och vis, en distans från många av de man älskar som inte går att förklara i ord,en längtan som är så stor att man sprängs & en slags vilsenhet som skapar oro. Innerst inne visste jag att jag var påväg mot något bättre, mot något jag själv inte kunde greppa vid den åldern.

Året var alltså 1997 då jag för första gången satte min fot på svensk mark, då jag med rädsla i ögonen och gråten i halsen försökte infinna mig i  att detta skulle bli mitt hem.

Mina föräldrar gav mig en biljett in i möjligheternas land och Sverige tillät oss alla att stanna här och växa med trygghet.

Nu är året 2017 och jag har kommit en lång väg, jag har upplevt otroligt mycket under mina år. Byggt på min egna historia. Det har inte alltid varit lätt, men vem har en raksträcka genom livet egentligen?.

Den 6/6 (Sveriges nationaldag) fick jag motta Varbergs Idrotts- och Fritidsstipendium. Då flashade allt förbi, då kom allt tillbaka, hela resan jag har gjort. Jag ljuger inte när jag säger att detta är en bekräftelse som går rakt in i hjärtat, det är så mycket mer än så. Sverige har givit mig och min familj en trygghet som vi annars inte hade haft.

Jag har gjort en enorm resa inom mig själv, från att vara barn till att snabbt bli tonåring då livet inte alltid kändes enkelt och därpå gå igenom en övervikt vid ung ålder. Övervikten blev ett  fängelse som skulle bli svår att slita sig loss ifrån.

Resan har inte vart lätt, tårar har fällts, jag har börjat om på noll flertalet gånger och på vägen slutat tro för att sedan fortsätta kämpa igen.  Den jag är idag är den jag velat bli sen långt tillbaka, en person som förhoppningsvis inspirerar, en stark kvinna som kan stå på egna ben och stå upp för det jag tror på. Men jag har också en bra bit kvar, det är inte här jag vill stanna. Jag vill fortsätta utvecklas både personligen men också inom löpningen. Jag tror på mig själv, jag vill utvecklas, bli starkare och bättre och då är jag helt säker på att detta kommer att ske. Allt tar tid och att ta mig hit där jag är idag har tagit mig tid och krävt tålamod, men det har varit värt varenda sekund, varje tår, varje dag av frustration.

Att min stad väljer att lyfta fram mig på detta viset känns för mig som att jag är på rätt väg.Jag fortsätter att skriva min egna historia.

Där jag är idag trodde jag aldrig att jag skulle vara när jag kom hit som 8-åring. Jag blir rörd av tanken att min stad väljer att lyfta fram mig bland alla som idrottar, jag blir rörd av tanken att jag har gjort Varberg stolt. Mest av allt blir jag rörd över att jag har haft så fantastiska människor vid min sida som stöttat mig påvägen för att komma dit jag är idag och för att de fortfarande fortsätter att vara där och vill se mig växa och utvecklas. Jag är så tacksam för all kärlek och support som jag får att ord inte räcker till.

Jag fortsätter min resa med huvudet högt och med tankesättet att allt går bara jag vill. Jag siktar mot toppen och kommer säkerligen möta mycket motstånd påvägen. Men skam den som ger sig.

Tack till alla inblandade❤

Sist  med inte minst…Tack mamma och pappa för att ni öppnade upp dörren till möjligheternas land när ni fick den<3

Kärlek/ Yudith

Fortsätter ni bläddra får ni se lite fler bilder från prisutdelningen och lite mingel?

Här tillsammans med min farbror❤

Här med Chrisrofer Bergenblock: ordförande för kultur och fritidsnämnden.

Dagen till ära lämnades löparkläderna hemma?

 

Jag skall avsluta med glädje..

Så längesen jag skrev och berättade för alla vad som försigår eller vad jag gör. De närmaste vet att jag under en lång period varit skadad och jag fick efter många försök inse att 2016 inte skulle bli mitt år.

Året har istället blivit ett år av rehab..ett år av återhämtning..ett år fyllt med nederlag som jag fått ta mig upp ur och förvandla till något som stärker mig med tiden. Mentalt är det alltid en fight att inte kunna göra det man vill. Man brottas med sig själv och sina tankar om vart man borde vara men inte är. Om vad man kunde gjort men inte kan göra. Men man kommer inte heller någon vart om man stannar där. 

Ett tag tappade jag suget för allt. Ville inte träna nåt..jag var trött på allt. Det var inte längre roligt. Och hur mycket jag än försökte intala mig själv om att träningen visst var rolig så lös det igenom i allt jag gjorde att fallet inte var så. Så jag la ner allt. Efter att ha gjort mitt jobb som farthållare på stockholm marathon la jag ner allt vad träning heter.  Det fanns ingen glädje i det jag gjorde..så jag behövde hitta tillbaka till glädjen och längtan efter träningen.
Efter några veckor kom ambitionen igen om att fortsätta förbättra svagheterna, detta såg jag som ett steg i rätt riktning. Jag började ta tag i allt..sakta kom glädjen och hoppet tillbaka och små små framsteg gjordes.

Sedan jag fick äran att bli en del av Ultra 360 förändrades allt. Mötet med Anders Tysk i slottskogen i somras blev inledningen till något som förändrade mycket. Han inspirerade verkligen mig och hans sätt att tala om löpningen fick mig att minnas den kärleken jag också känner. 

Sakta kunde jag gå vidare och göra allt jag gått igenom till något som stärkte mig.Men jag har Inte varit själv..jag har haft fantastiska personer vid min sida som funnits där i vått och torrt och lyft upp mig när jag inte orkat.Pushat mig när jag inte trott på mig själv. Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag har dessa fantastiska människor vid min sida och otroligt glad för alla nya bekantskaper som tillkommit. 

2016 är inte slut riktigt än. Och trots att detta året inte varit någon riktig höjdare så har det funnits glada stunder,minnen och lärdomar som jag tar med mig. Och trots allt som skett iår kommer jag avsluta året i glädjens tecken.

Just nu befinner jag mig på en bra plats med allt vad det innebär. Jag är fantastisk glad över att jag är kompis med min kropp igen och att jag kan springa. Sakta men säkert bygger jag upp mig med glädje och kärlek för det ja gör. Jag har längtat så tills dessa stunder då jag kan njuta av löpningen. Nu är jag där..fylld av glädje och förhoppningar..

Så jag ska låta 2016 gå mot sitt slut i glädjens tecken? 

Skall försöka sätta ihop ett litet inlägg med foton från året. Om inte annat för min skull..alltid kul att titta tillbaka i bloggen.

/? Yudith

Mångkamp- funktionär

Vilken helg det har varit. Jag har för första gången fått vara funktionär för Mångkampen som min klubb Varbergs Gif anordnar. Det har var en lång men händelserik helg.

Gruppen som jag var med i gällande funktionärerna hade hand om Män och Pojkar 19.
Så från lördag till idag söndag har det tävlats.

I lördags gick det smidigt för alla i början. Men därefter blev det förseningar vilket drog ut på tiden. Det var riktigt segt tyckte jag som var funkis..och ja kan även föreställa mig hur jobbigt det blir med all väntan för de tävlanden.  I vilket fall som helst så höll de humöret uppe och gjorde vad de skulle.

Idag söndag gick det hela mycket smidigare. Det var mindre folk vilket fick det hela att gå lite fortare.

Lägger upp lite bilder som är tagna under lördagen den 19 sept och söndagen den 20 sept.

image

Flickorna väntar på startskottet.

image

Pojkarna hoppar stav.

image

Hoppen kunden se annorlunda ut men alla var lika fokuserade.

image

Många var ute efter att få till en snygg teknik . Jag var impad av alla bara dom klarade av att komma över ribban utan att riva;)

image

I lördags fick vi fint väder..likaså idag. Bilden ovan är från idag innan tävlingarna hade dragits igång.

image

Tjejerna förbereder sig för längdhopp.

image

Höjden P19 skulle hoppa över.

Bara jag såg denna häcken blev jag förskräckt men impad av killarna som skulle hoppa över detta. Sjukt högt enligt min mening och inte ens om jag försökte skulle jag komma över.

image

Joel Thölix in action

Ja..killarna lyckades att komma över häckarna galant.

image

Kenneth från Danmark.

image

Joel innan målgång.

Och återigen är jag grymt impad. Och fann det mycket spännande att titta på de olika grenarna.

image

En av flickorna som precis hoppat längd

image

Efter häcklöpningen var det diskus som gällde för gruppen vi hade hand om.

image

Joakim...en av Gif's stjärnor;)

image

Han fick också smaka på Wake up..☺

image

Sen fick dom hoppa stavhopp där en av danskarna klarade av 340 som högst.

image

Här har ni honom.

image

Från stav..till spjut.

Samuel fick bli min testperson (Wake up). Dan är lång och alla vill vara fokuserade och kunna prestera. Jag frågade om han gillade redbull(svar-ja) och jag gav då honom 3 wake up  20min innan start.

image

Sen drar killen till med ett grymt kast med spjutet och det blev även dagens längsta. 61,51 och inte nog med det. Det var nytt PB för honom! Grattis säger jag!☺

Jag bjöd på några extra och  väntar med spänning på en liten notis om vilken skillnad han känner när han gymmar tex.

image

Samuel Olsson Lundh lyckades kasta längst med 61.51

image

Hans klubbkompis Joel.

Det hela var för mig en ny och rolig upplevelse. Att få se så många barn och Män/killar som verkligen ger gärnet. Kul att höra andra tränare eller föräldrar som coachar sina adepter/barn. Man hör hur de så gärna vill att de ska lyckas och göra sitt yttersta. Man ser unga tjejer och pojkar dra fram tävlingsinstinkten. Man hör hur alla ger varandra råd och tip. Trots att alla tävlar mot varandra och för sig själva så blir alla som en enda stor familj.

Jag blev helt klart inspirerad..sugen på att själv träna (löpning då..såklart) men faktiskt även sugen på att testa hur det är att stöta kula. Det fanns flera som man såg hade IT under helgen. Unga killar och tjejer som redan var riktigt rutinerade, med grym teknik och en grym vilja. Vem vet..ja kanske såg en ny Carolina klüft eller en ny Christian Olsson..oavsett vad är jag nöjd och glad över att jag har fått ta del av allt detta i helgen och tackar alla tävlanden som omedvetet motiverat mig till att själv vilja jobba ännu hårdare inom det jag håller på med.

image

Nu välkomnar jag måndagen med öppna armar.

Postat med WordPress för Android

NOA Relaxation

NOA Relaxation är en dryck med naturliga örter som bidrar till minskad stress och ökat fokus . Smakerna är Fläder & Rabarber & Blåbär & Björksav.

Flaskorna kommer i en liten lyxig box och jag tycker flaskorna känns lika lyxiga.
image
image

Det speciella med NOA är att den är så naturlig och ren och det känns när man dricker den. Man känner att man dricker något som är bra för kropp och själ och den känslan gillar jag. Samtidigt så har de lyckats ta fram en fräsch dricka som vi kan svalka oss med under alla timmar på dygnet då den är koffeinfri.

Jag personligen har testat den innan ett hårt benpass, efter en dag fylld med stress och nervositet samt efter ett löppass.
Det har funkat utmärkt för mig. Det både svalkar ,smakar gott och fräscht. Samtidigt som jag känt att jag blir fokuserad men avslappnad på ett bra sätt( alltså inte seg eller dåsig på något sätt). Under benpasset kände jag av den fokuserade känslan. Jag kände mig stark, jag befann mig där och tankarna var samlade. Jag gjorde då också ett utav mina bättre benpass!

image

En dryck man lätt kan bli beroende av med goda fräscha smaker som hjälper oss lite på traven med att hitta lite lugnet, som vi ibland glömmer bort mitt i all stress.

Tummen upp för NOA som tagit fram denna dryck som vi kan ta del av alla timmar på dygnet utan problem och som både är bra för kropp och knopp.

För er som vill testa så säljs drycken på Espresso house (här i varberg finns den i gallerian)

Jag personligen lär fortsätta fylla kylen med denna dryck, kan vara så att jag blir lite beroende;)
image

Har du inte testat…Gör det!
För er som är intresserade av innehållet så ser de ut såhär:
image
image
För mer information besök deras hemsida HÄR

Copenhagen Marathon- ett bra besked.

Sedan jag kom hem från Playitas har jag börjat träna fart, för att va så förberedd det gick att vara inför Köpenhamn och även inför framtida lopp. För mig och min kropp blev det en stor omställning då jag inte alls är van vid sådan fart och framförallt mentalt hade jag svårt att tro att jag skulle vara kapabel till att fixa det. Men kroppen tog åt sig träningen på ett bra sätt och jag började bygga på tron på att jag faktiskt kunde fixa det.

 

Jag träffade på ett fan/supporter som också trodde på mig=)

Jag träffade på ett fan/supporter som också trodde på mig=)

 

Tillsammans med ett härligt gäng åkte vi till Köpenhamn 3 av fem för att springa de andra var med för att supporta och  ge oss eller ja..mest mig kunglig behandling 😉 Jag var också den som var mest nervös vilket inte alls är ovanligt.

11349954_10206687936938295_1409642268_n

Hela lördagen spenderades i lugnets tecken. Laddade så gott jag kunde under dagen, inga konstigheter.

image

Med mig var även min mästerfotograf..som lyckas fånga nästan alla ögonblicken på bild;)

Hämtade nummerlapp, satt ute och tog en go kaffe med gänget ute på någon terrass och njöt av vädret för att sedan mot kvällen avsluta det med Måns uppträdande på Eurovision.

Jag var förvånad över hur utvilad jag kände på söndags morgon trots att jag vaknade upp några gånger under natten. Nu kände jag mig taggad och förväntansfull. I lugn fart förberedde jag mig och intog min frukost för att sedan 08:45 gå mot startlinjen med resterande.

11281710_10206687930938145_727712737_n

En nervös tjej påväg ner mot lobbyn…

 

Väl på plats kände jag hur kyligt det var..jag skakade. Det var dock en del nervositet och resten kyla. Fick börja värma upp sakta men säkert för att få upp värmen. När klockan började närma sig start fick jag göra en sista check gällande skor energi och allt vad det innebar och sedan fick jag inta mina sista peppande ord från bästaste G (Fever)

Benen skakade av nervositet och när startskottet gick trodde jag ärligt talat att jag skulle falla ihop. Inte förrens vid ca 10km släppte det och jag kunde då börja njuta av löpningen ordentligt. Vädret sprack upp ganska omgående och solen kom fram med stekande värme.

Ute på banan

Ute på banan

Var 4:e km tog jag min energi och jag blev glatt överraskad över hur bra min kropp hanterade farten. Det hjälpte självklart mitt mentala men jag visste att det förr eller senare så skulle det komma att bli tufft och då var det bara att bita ihop och hålla i sig. Första delen kändes kanon och publiken gjorde ett underbart jobb med att heja fram alla löparna. Jag höll dock en lite för hög fart för det tillsammans med värmen gjorde att jag tappade i slutet. Jag var väl medveten om det men jag kunde inte göra mer än att fortsätta kämpa och försöka göra mitt bästa. Jag var trots allt fortfarande väldigt glad inombords över att jag  fixade att hålla en för mig helt ny fart i denna distansen. Vid 3 tillfällen snappade jag upp min tränare (G) som skrek så hela Köpenhamn vaknade till liv. Helt otroligt vad det gör. Sista gången jag hörde honom skrika var när jag hade ca 1,5km kvar. Och då hejade publiken fram mig på banan och skrek mitt namn. Jag kände mig redan där som en vinnare. Nu var det bara att ge allt. Ända in i mål. Och det var precis vad jag gjorde, min ena vad hade tagit stryk efter kullerstenarna och jag var nära att få kramp, men inte ens det kunde stoppa mig från att ge allt den sista biten. Sagt och gjort.  Och såfort jag passerade målet kom spyan. Men värre än så blev det inte. Sedan var jag go å glad. Kunde gå som vanligt, och kände mig trots allt ganska fräsch i benen.

11263857_10206684900502386_1904752493_n

Glad tjej =)

Med ett nytt PB på 3.03, 4:e plats i min åldersgrupp, 12:a bland alla kvinnorna och Som Bästa svenska kunde jag nu  glatt njuta av resten av dagen.

Kroppen gav mig åter igen ett bra besked , träningen tar sig och jag tror att jag är på rätt väg.  Jag fortsätter att jaga den bästa versionen av mig själv!

“To give anything less than your best is to sacrifice the gift”

Smellwell, min nya sponsor.

Ammi & Jag.

Ammi & Jag.

Här sitter jag och smälter min glädje och lycka över att ännu fler personer väljer att stötta mig som atlet. Jag kan glatt meddela att Smellwell är en ny sponsor! (klicka på länken så kommer ni till deras hemsida)

Det är så mycket som händer i mitt huvud när jag får sådana här glädjebesked där folk väljer att stötta mig. Jag blir och är otroligt tacksam glad och motiverad. Men det får också mig att blicka tillbaka på allt som skett sen den allra första dagen jag började träna.  Ibland måste jag försöka se saker och ting utifrån för att förstå att det hela faktiskt handlar om mig. Det är mitt liv, det är mig de väljer att stötta. Alltså lilla jag, en numera löpare med höga mål som förr inte ens existerade. Jag trodde knappast jag var kapabel till att springa när jag först började träna med Fever.

Numera är det annorlunda och jag tänker på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Men i min utveckling har jag också haft rätt stöttning. Och nu är det fler som hoppar på tåget för att jag sakta men säkert skall kunna utvecklas ännu mer satsa ännu mer och bli en bättre version av den jag är idag.

 
image

Tack till Smellwell för att ni väljer att tro på MIG!

 

 

 

 

 

 

22 mars

Hej och välkomna till bloggen alla ni som tittar in då och då. Här sker bloggtorka. Nja kanske inte riktigt men jag har väll bara inte prioriterat tid för det. Fy mig!

Just nu ligger jag under mitt goa täcke och planerar morgondagen i mitt huvud. Funderar på när uppstigning skall ske, hur långt som skall springas och hur jag skall planera resten av timmarna innan det vankas jobb. Ja det är ungefär så det går till. Vanligtvis planerar jag dagen innan jag lagt mig..men idag fick det bli såhär. Helt ok.

VECKAN SOM GÅTT:

Denna veckan som gått har varit en bra träningsvecka för mig.
I måndags körde jag intervaller med Gif’s löpargrupp på bana. Och jag lyckades pusha mig själv lite extra och gjorde helt okej tider för att vara jag. Kände verkligen skillnad från när jag var med på första intervallpasset för några månader sedan. Så tummen upp för det. Benen fladdrade som små löv efteråt så jag var nöjd med passet. Träningsvärken dagen därpå gjorde det en aning jobbigare att springa men det som inte dödar det härdar så det var bara att kötta på.

Även styrketräningen har varit bra. Det har känts i kroppen att jag har tränat bra och det gillar jag. Speciellt när man vaknar på natten å känner av träningsvärken när man ska vända sig i sängen. Ja då vet jag att jag lever. Nu när ja väl börjar bli av med träningsvärken var det dags att rulla om bandet och köra ett benpass idag..Hoppas benen mår bra imon☺

Utöver det så har det vart fullt upp med jobb , har även hunnit umgås med vänner och familj och haft egna stunder för mig själv, även det mycket viktigt.

Sen har lite planering inför nästa helgs utflykt börjat…skall skriva mer om det sedan.:)

Dags att sova..

Fortsätter blicka framåt.

Tycker dagarna går otroligt fort. På ett sätt skönt och på ett annat sätt stressande. Just nu hade jag velat befinna mig i ett lite varmare land. Men vem är jag att klaga på vintern. Allt har sin tjusning.

Jag skulle tagit tummen ur och uppdaterat igår men såfort jag la mig under täcket var det Game over för min del.

Dagen igår erbjöd några timmars jobb och direkt efter jobbet betade jag av några  km på löpbandet för att sedan bege mig till Kurorten på möte.

image

En lugn stund på gymmet, tidigt på dan.

Mötet gick kanonbra och vårt samarbete fortsätter. Framöver har vi lite planer som vi hoppas kunna uppfylla, det ser jag verkligen fram emot och det känns skönt att ha dom med mig på min resa.

image

Fin utsikt under mötets gång:)

Då jag inte hann göra klart min löpning innan mötet fick jag bekämpa min trötthet och bege mig till gymmet igen och springa klart.
Sagt och gjort. När jag inte låter tröttheten vinna över mina val då vet jag att jag är på rätt väg. Och nu när jag springer kan jag känna att kroppen har börjat ta till sig träningen. Sakta men säkert börjar jag komma tillbaka.
Sedan bar det av hemmåt för att fylla på. Numera är jag hungrig konstant så det fick bli en rejäl portion med kycklingfärs och ris.

image

Vem säger att tjejer inte kan äta mycket?!;)

Efter lite paus och påfyllning var det dags att bocka av veckans benpass. Och ja efter det var det i stort sett Game over för min del.

Och nu är det dags att nana igen för att orka med morgondagen.

Godnatt, Hörs imon;)

Möte med Klubben

Igår var jag på möte med Varbergs GIF fridrottsklubb. Det är klubben som jag tävlar för och som stöttar mig i alla lägen. Jag träffade två av personerna i (ledningen) för att dikutera eventuell framtid. Alltid lite pirrigt men ack så motiverande. Känns så himla skönt och jag känner mig tacksam att dom väljer att tro på mig som löperska och att dom finns där när jag behöver dom.

Mötet gick iallafall bra och jag gick därifrån med ett rus i kroppen och en härlig känsla. Snart skall ja träffa de igen. Men då för lite andra saker.

GIF skall nämligen ha en sponsor träff den 30jan med alla företag som valt att stötta klubben på ett eller annat sätt. Där skall jag få äran att hålla en kortare föreläsning för dom alla. Otroligt kul och ett sätt för mig att utvecklas.

Innan hela mötet avslutades igår plockades det fram 2 böcker. Nämligen Varbergsidrotten 2013 och 2014. Jag har nämligen fått äran att vara i med båda böckerna. Vilket jag själv inte hade en aning om. Jag blev glatt överraskad och otroligt glad. Fick även se en otroligt fin porträtt som är gjord av (Vidar). Här kan ni se…

image

image

Orginal bilden. Från Stockholm halvmaraton.

Dessa böcker är otroligt fint gjorda och väldigt intressanta att läsa. Finns mycket från förr och självklart nutida atleter.

image

Ni hittar deras hemsida Här!
För övrigt skall jag föreläsa en kortis hos dom med nästa månad. 😉

/Y