Måndagen börjar närma sig sitt slut och jag har idag fått landa tillbaka i mina vanliga rutiner efter veckans och helgens lopp.
I onsdags morgon var väskorna färdigpackade och det var då dags för mig att bege mig till Danmark. För på torsdagen den 29:e skulle jag springa ett utav Danmarks tuffaste lopp Kalkminelobet/ Underground maraton. Jag hade hört mycket gott om detta lopp, men tanken på alla olika underlag,grottorna man skulle springa igenom och backarna som väntade skrämde mig lite. Jag var fruktansvärt nervös ”dagen det”.
Onsdagen ägnades åt att åka till Danmark samt att hitta till platsen där loppet skulle starta för att på det viset slippa stressa på torsdagen. Danmark bjöd på helt underbart väder så jag var mycket glad och nöjd.
Här kan ni se början av en av grottorna som man sprang ner i. Dom var sådär mysigt belysta.
Tanken med det här loppet var att jag skulle ha kul, uppleva ett äventyr och testa formen. Om formen var så bra som jag hade hoppats på så skulle en bra tid och en bra placering komma automatiskt.
På torsdagens började loppet inte förrens vid 12 vilket gav mig tid till att sova ut, ladda och kunna samla tankarna. Och även idag bjöd Danmark på fint väder, mycket sol och lite småvindar. Jag var riktigt nervös vid starten men väntade med ivrighet på att få börja springa. Och så kom startskottet. Jag stog långt fram och redan från början hamnade jag bakom de tre ledande männen. Efter att ha sprungit igenom första grottan tappade jag bort dom men mötte istället massor med andra löpare som sprang halvmara. Otroligt mycket folk vid vissa ställen som hejade på och ibland helt öde. Ett lopp med olika underlag, backar och nerförsbackar som man bara njöt av då benen bara gick av sig självt. Sol som stekte och en underbar kyla när man sprang ner i grottorna. Grottorna var sådär mysigt belysta vilket gjorde att man spärrade upp ögonen för att försöka se så mycket som möjligt. Nu var man inte bara tvungen till att se till så man inte trampade fel utan man var även tvungen att se till så man inte sprang på de ”vanliga” folket som gick i grottorna och tittade.
Första och andra varvet var ren njutning och jag kunde ibland le för mig själv och tänka att vad jag är lyckligt lottad som får göra något såhär kul, tredje varvet då började det kännas lite i benen och jag kände att jag tappade fart. Dock såg jag till att hålla igång hela tiden. I vissa bitar sprang jag mycket själv vilket var tråkigt men jag tog mig igenom det för jag visste vad som väntade längs banan. När jag började på tredje varvet visste jag att jag skulle få jobba mycket med det mentala, efter 32 km började jag känna en krampaktig känsla i vader och baksida lår. Backarna och underlaget tog hårt på mig och jag bara väntade på att krampen skulle komma. Men om jag stannade var risken högre att krampen skulle komma än om jag fortsatte. Även här tappade jag lite fart men det gjorde inte mig något sålänge jag fortsatte framåt. Jag såg till att vid varje station kyla ner mig med det iskalla vattnet de serverade och fyllde på med energi så gott jag kunde. När jag hade 4 km kvar var det bara att trycka på allt, ta ut stegen, få ut all energi jag hade kvar för att fortare komma till mål. Danskarna var väldigt duktiga på att heja på och det gav en otrolig energi vilket gjorde det hela mycket lättare. Och till målet kom jag, och vilken sekund som helst trodde jag att krampen skulle komma. Jag kunde knappt röra mig när jag kom fram och efter att ha tagit emot min fladdermuspris var det ett rent helvete att gå ca 500m till parkeringen där bilen stod.
Men jag var glad lycklig och så stolt över mig själv. Jag hade lyckats övervinna alla små demoner som jagat mig påvägen och jag kom därifrån som Segrare bland damerna och satte även ett nytt banrekord(dam). En obeskrivlig känsla, jag hade kul och trots känsla av att benen skulle krampa njöt jag av detta marathon som var ett rent äventyr. Mål ett var avklarat!
Tankarna som kom under tiden jag tog mig till bilen var ” låt denna smärtan försvinna lika fort som den kom så att jag kan fullfölja stockholm marathon på lördag” Jag visste att risken fanns att jag skulle vara alldeles för gaggig för att fixa ett marathon till med så lite vila.
Men efter en efterlängtad varm dusch och lite insmörjning med värmande liniment kändes benen så otroligt mycket bättre. Dom kändes nästan helt återställda och jag var så lycklig och fylld med energi. Jag lär då inte släppa dessa produkter i första hand;)
Innan det var dags att åka hem passade jag på att för första gången äta ett danskt wienerbröd 
MUMS!
Resan hem innebar återhämtning, vila och eventuellt sömn. Sömn blev det inte mycket av dock. Jag kom hem sent, somnade någon gång vid 2 på natten för att sedan stiga upp vid 06 för jobb. Efter några timmars jobb var det dags att packa om väskan ladda om på nytt för att sedan bege mig till stockholm och ta mig an mitt uppdrag som farthållare.
Jag var farthållare på tiden 3.45 sprang in på 3.44 och påvägen fick jag springa på toa. Väl framme vid mål och kände jag mig varken sleten eller trött i benen. Jag var mer ”sova” trött. Det var med stolthet och glädje som jag tog emot den fina medaljen för mitt 16:e marathon. Med bara en dags vila är jag nöjd över hur kroppen har reagerat för nu känns det som att det är på rätt väg. Dit jag vill att det skall vara. Jag är fortfarande under uppbyggnad inför målen som väntar. Men det är så det är, man skall utvecklas påvägen, stanna upp testas lite för att sedan fortsätta på den vägen man valt att ta.
Ännu en gång tack till alla som väljer att tro på mig och som stöttar mig påvägen. Det är med glädje och öppna armar som jag nu kämpar vidare mot nya spännande utmaningar.
Min fjärde medalj ett par skor rikare..supersköna och dundersnygga samt min snabbaste tid som farthållare på halvmaran:)
Här tillsammans med alla andra farthållare. Vi var en del i år.
