Lite tankar, lite känslor ,lite av allt…

1901488_10204890809651236_7751055978977661082_n 10410852_10152888759676802_588977951995906090_n

Jag vet inte riktigt vad jag skall känna. Är jag kanske tom på känslor nu? Eller är det för mycket att kropp och knopp stänger av? Jag har ingen aning. Försöker känna av några slags känslor men jag kan inte riktigt greppa det som kommer ut. För det är i stort sett ingenting. Jag försöker att inte tänka för mycket utan bara låta allt ta sin egna väg. Det är så det är just nu. Det är såhär ja gör när ja laddar om. Jag stänger  väll helt enkelt av lite då och då.

Att springa Göteborgs Maraton var inte en självklarhet för mig. Jag har haft en tuff träningsperiod i den bemärkelsen att träningen inte gått som jag velat. Jag har känt mig kass som atlet och väldigt otränad. Det har inte alls flutit på tyvärr.
Då jag vet att jobbet även tar sin del av min energi så har jag tillåtit mig själv att vara trött, jag har tillåtit mig själv att ta två vilodagar istället för en. Jag har tillåtit mig själv att springa kortare distanser trots att ja borde sprungit längre. Och ibland har ja inte tränat alls. Det har inte funnits någon ork, inga krafter… nada.

Ibland undrar jag om detta är en del av min mentala resa, kommer jag längre fram kunna se detta som något som byggt upp mig. Kommer jag kunna dra nytta av detta inför framtida mål.? Kanske. Det vet jag inte än,men jag hoppas.

Många vet att jag siktar på Bislett som mitt stora mål i år. Jag ser fram emot det loppet på alla sätt och vis. Jag får träffa massa löparvänner, förhoppningsvis lära känna nya och sedan får jag göra en ny resa, min alldeles egna resa under dessa 24-h.

Gällande  Göteborgs maraton så gick det bra med tanke på omständigheterna. Jag har ju känt mig i dålig form. Men jag har höjt min lägsta nivå ett snäpp vilket tyder på att jag ändå har utvecklats. Men jag är inte där jag vill vara. Jag är dock inte besviken på min prestation. Så långt vet jag.
Tårar har runnit nerför mina kinder dagar innan loppet på grund av en slags inre frustration. (Inget ovanligt när det gäller mig) Jag gråter ofta innan tävlingar. Det bildas så mycket känslor inom mig att ända sättet att få ut dom är att gråta. Trots allt detta tog jag mig till startlinjen och bestämde mig för att se detta loppet som ett långpass. Målet avklarades och med massa bonus upptill.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget. Kanske ingenstans, kanske behöver jag bara skriva av mig. Släppa på allt för att sedan kunna börja om. Men jag vill att alla ska veta att Inget jag gör är tvång från någon annan. Alla mål jag sätter upp kommer från mig själv, sedan har jag personer jag bollar detta med och som ger mig råd, men i slutändan är det jag som bestämmer.

Trots det jag känner eller inte känner nu så är Bislett fortfarande kvar som årets sista MÅL. Det dyker upp i tankarna innan läggdags under dagen och på morgnarna. Jag vill dit, jag ska dit och jag skall göra det.

En dag skall jag förhoppningsvis  kunna se tillbaka till det här och se att detta har varit en liten bit av det som byggt upp mig under min livstids resa. Det är tungt just nu…men så länge jag försöker..så är jag en Vinnare!

Massa kärlek från mig till er<3

image

image

image

image

image

Videoblogg Underground Marathon/ Kalkminelobet

Lite film från Danmark då jag sprang Underground Marathon, kom 1:a bland damerna och satte nytt banrekord:)

För att komma till videorna klicka på inläggets rubrik.

Del 1

 

Del 2

 

//Yudith

 

Videoblogg Stockholm Ultra 100km

Lite videoblogg då. Filmerna är gjorda av självaste Fever. Jag tackar honom för att han bevarar allt åt mig på detta fina sätt.

Obs. Filmerna går ej att ses via mobilen, tyvärr.

För att komma till videorna klicka på inläggets rubrik.

Del 1 från Stockholm Ultra 100km

 

Del 2

Del 3

 

//Yudith

Efter allt.

Nu har det hunnit gå några dagar efter loppet. Benen känns lika fräscha som efter att jag hade fått duschat av mig i lördags, vilket är ett gott tecken. Tröttheten när det gäller sovandet finns dock kvar. Efter loppet i lördags kunde jag inte sova vilket resulterade i att jag satt uppe hela natten och kollade på solsidan och flabbade för mig själv. Inte mig emot förutom att all trötthet kom på en gång på söndag kvällen. Jag var helt snurrig när jag väl kom hem och det enda jag längtade efter var min goa säng.

Innan jag åkte hem från Stockholm hann jag med en hel del. Lite promenad för att utforska området där jag bodde vilket är helt Underbart. Svårt att slå. Och sedan besökte jag även GUMSE GYM i Sollentuna. Därifrån fick jag med mig lite goda bars och gott protein. Mumsigt värre.

20140811_110354 Barsen är otroligt goda. Har ni chansen testa!

När jag väl kom hem på söndag kväll gick ögonen i kors så det var nästan så att jag la mig direkt. För att sova ut.

På måndagen vaknade jag runt halv tio och drog iväg till min syrra och åt frukost med henne. Fortfarande lika sömnig kämpade jag för att hålla mig vaken för att sedan på kvällen träna Styrketräning. Jag ville så fort som möjligt sätta igång med min träning för att inte bli alldeles för rastlös.

Idag har det blivit både ett litet längre pass med min strider och sedan styrketräning. Och snart är det dags att lägga in lite crosstrainer med så att man inte tappar för mycket inför nästkommande mål som är uppsatta. Trots att det är långt tid kvar ser jag redan nu fram emot det.

Tills dess ska jag fokusera på att njuta av livet, se till att fossingen blir frisk och ta mig en massage och en spadag eller några spadagar på bästa Kurorten i Varberg Nu när man ändå har semester och faktiskt har tiden.

 

Här kommer lite fler bilder från helgen.

1 2 3 4 Ibland känns det som att det är en dröm jag lever i men varje gång jag vaknar så inser jag att det faktiskt är jag som får turen att uppleva denna resan:)

 

Avslutar med ett citat:

Like success, failure is many things to many people.With positive mental attitude, failure is a learning experience, a rung on the ladder, a plateau at which to get your thoughts in order and prepare to try again.

Det är vad Borås gav mig, en läxa. Men som gav mig styrka att fortsätta tro på mig själv och viljan till att fortsätta kämpa för mina mål!

 

Nu skall jag njuta av sista timmarna på kvällen med en film.

Godnatt på er alla//Yudith

 

Stockholm Ultra 2014

Börjar med att skriva…Varning för lång text;)

I drygt 3,5 vecka var jag ifrån löpningen efter Borås. Efter att ha försökt springa 5km några dagar efter loppet haltade jag hem på grund av smärtan i min vrist där inflammationen sitter. Ganska förstörd och besviken började jag inse att  Stockholm som var inbokat kanske inte alls skulle bli av för min del. Det är så mycket som sker i skallen, tankar som gnager tårar som väntar på att få komma ut för att man blir så känslomässig då man inser att man kanske inte kommer kunna göra något man faktiskt älskar. Och jag inser att för varje dag så blir min kärlek till löpningen starkare. Jag vill absolut inte leva utan det.

Trots omständigheterna gav jag aldrig upp stockholm Ultra som mål. Alternativ träning fick det bli. Street strider och vid några få gånger crosstrainern. 1,5 vecka innan Stockholm kunde jag börja springa men väldigt lugnt. Men jag kände fortfarande av foten vilket satte spärrar i huvet och min tränare sa till mig att ja skulle överväga att kanske inte starta då jag måste vara smart.
Självklart visste jag innerst inne att jag chansen till att inte kunna stå vid startlinjen fanns. Men det beslutet ville jag ta i Stockholm precis innan start.

Efter förberedelser och planering befann jag mig nu i underbara stockholm. Hämtade ut nr lapp och kände redan där hur magen pirrade av nervositet. Fredagen var ren uppladdning in en harmonisk och fin miljö tillsammans med underbara vänner/supportrar.

image

image

Lördagen

Jag är inställd på att starta. Tejpar foten ordentligt, sätter på en linda som extra stöd och ber till de högre makterna att vara vid min sida.

När jag åkte till loppet åkte jag dit med hoppet om att kunna springa, kunna vara ett med löpningen, njuta och framförallt fullfölja utan att magen kraschade och att foten pajade. Det var målen jag hade i mitt huvud eller snarare sagt mina önskemål.

Jag står vid startlinjen och tar några djupa andetag när nedräkningen inför start börjar. Nervös som bara den talar jag om för mig själv att jag springer mitt eget lopp för min skull, för att jag älskar detta och att vad jag än gör så skall jag inte dras med i någon annans tempo. Min taktik var att öppna smart..ett behagligt men bra tempo som ja kände att ja kunde hålla, precis som jag diskuterat med G.[tränaren]
Och så började det.
Med ett leende kunde jag starta loppet och började njuta av löpningen redan då. Efter första varvet började jag sedan känna hur tejpen började skava. (Skit)Jag var tvungen att stanna för att få upp tejpen så den inte tryckte för hårt vid hälen.
image

(Det blev skavsår och ett sådant som gjorde jäkligt ont i efterhand. Nu är det omplåstrat.)

Denna procedur fick göras ännu en gång. Efter 2 mil fick jag stanna snabbt på bajan. Stopp tre. Jag lät dock inte stoppen påverka mig utan körde mitt eget race. Fyllde på vid varje drickstation, kylde ner så gott jag kunde och sprang i skuggan i den mån det gick. Allt kändes så skönt, jag var såå lycklig och njöt något så otroligt av att kunna springa. Steget kändes bra och foten samarbetade och även så magen. Mentalt kände jag mig stark!

Fram till 6mil höll foten utan några smärtor alls. Sedan började jag känna av det. Men det var en kontrollbar smärta. Men rädslan av att det skulle göra för ont kom fram. Men ja kanske var för uppspelt och inne in the moment att jag till slut inte la för mycket fokus på den smärtan. Varv in och varv ut kämpade jag, vid vissa tillfällen upplevde jag att jag nästan haltade. Men nu i efterhand säger de som såg mig springa att de kunde inte se något haltande så jag inbillade nog mig.

När jag hade ca 5 varv kvar fick jag fin support och hejarop av Sophia sundberg längs banan som gjorde susen. Funktionärerna och alla andra löpare var även dom kanon på att Heja fram mig och jag blev så Glad när jag hörde mitt namn. Även om jag kanske inte alltid visade det på grund av min fokus i löpningen.Ni ska alla veta att det drev mig framåt och värmde något enormt.

Under de sista varven hade jag fortfarande ett tempo som kändes behagligt och trots att jag på grund av foten fick gå upp för de små uppförsbackarna som banan bjöd på så kändes det bra.
Vid näst sista varvet fick jag reda på att det fanns stora chanser till att jag kunde springa in under 9h om jag lyckades hålla samma tempo. Nu var det mycket vilja som skulle driva mig fram. Tempot var fortfarande hanterbart och målet ekade i mitt huvud (under 9h). Varifrån de sista krafterna kom ifrån vet jag inte men i mål kom jag hel! Nöjd och glad letandes efter vatten som jag kunde svalka ned mig med. Och ännu gladare blev jag när jag hörde tiden jag sprang in på.

Ett personligt rekord med 19 min, Målgång på 8.53 och en 3:e plats med prispengar var en  Stor bonus med tanke på förväntningarna jag hade från början.
Jag fajtades och hantera allt enligt mig själv kanonbra i värmen som var. Det finns inte ord som beskriver mina känslor. Men mitt leende fick i stunden säga allt, och även så nu.
Framöver hoppas jag kunna hålla mig skadefri för med lite mer träning och noll skador tror jag personligen att jag har mer att ge! Alltså fler mål att jaga;)

image

Här är jag med vinnaren Nikolina Sustic från Kroatien.

image

Jag är megaglad över min prestation denna helgen och skall se till att njuta ordentligt. Och tack till alla som tror på mig!

Jag Kommer sedan att skriva ett inlägg om hur jag känner mig nu efter loppet gällande kroppen skadan m.m. Men nu är det dags att vila;)

//Yudith

Imorgon smäller det!

Just nu är jag en kvinna av få ord, så jag skall fatta mig kort idag;) Imorgon bär det av till Borås för RM i 24-h.  Allt är nerpackat och klart, nu skall jag bara packa ner mig själv under täcket för att få den vilan som behövs och som jag kan lyckas få.

Imorgon befinner sig Fever produktion på plats och sänder hela Gamet live. Så ni som hade velat vara på plats men inte kan ta er dit titta in här . Där kan ni följa allt.

rm 2014

 

 

Jag tackar för mig och återkommer om några dagar;)

 

 

The road to success is always under construction.

Måndagen börjar närma sig sitt slut och jag har idag fått landa tillbaka i mina vanliga rutiner efter veckans och helgens lopp.

I onsdags morgon var väskorna färdigpackade och det var då dags för mig att bege mig till Danmark. För på torsdagen den 29:e skulle jag springa ett utav Danmarks tuffaste lopp Kalkminelobet/ Underground maraton. Jag hade hört mycket gott om detta lopp, men tanken på alla olika underlag,grottorna man skulle springa igenom och backarna som väntade skrämde mig lite. Jag var fruktansvärt nervös ”dagen det”.

Onsdagen ägnades åt att åka till Danmark samt att hitta till platsen där loppet skulle starta för att på det viset slippa stressa på torsdagen. Danmark bjöd på helt underbart väder  så jag var mycket glad och nöjd.

20140528_160915_HDR 20140528_162204_HDRHär kan ni se början av en av grottorna som man sprang ner i. Dom var sådär mysigt belysta.

Tanken med det här loppet var att jag skulle ha kul, uppleva ett äventyr och testa formen. Om formen var så bra som jag hade hoppats på så skulle en bra tid och en bra placering komma automatiskt.

På torsdagens började loppet inte förrens vid 12 vilket gav mig tid till att sova ut, ladda och kunna samla tankarna. Och även idag bjöd Danmark på fint väder, mycket sol och lite småvindar.  Jag var riktigt nervös vid starten men väntade med ivrighet på att få börja springa. Och så kom startskottet. Jag stog långt fram och redan från början hamnade jag bakom de tre ledande männen. Efter att ha sprungit igenom första grottan tappade jag bort dom men mötte istället massor med andra löpare som sprang halvmara. Otroligt mycket folk vid vissa ställen som hejade på och ibland helt öde. Ett lopp med olika underlag, backar och nerförsbackar som man bara njöt av då benen bara gick  av sig självt. Sol som stekte och en underbar kyla när man sprang ner i grottorna. Grottorna var sådär mysigt belysta vilket gjorde att man spärrade upp ögonen för att försöka se så mycket som möjligt. Nu var man inte bara tvungen till att se till så man inte trampade fel utan man var även tvungen att se till så man inte sprang på de ”vanliga” folket som gick i grottorna och tittade.

underground maraton 2 underground maraton 3 underground maraton

Första och andra varvet var ren njutning och jag kunde ibland le för mig själv och tänka att vad jag är lyckligt lottad som får göra något såhär kul, tredje varvet då började det kännas lite i benen och jag kände att jag tappade fart. Dock såg jag till att hålla igång hela tiden. I vissa bitar sprang jag mycket själv vilket var tråkigt men jag tog mig igenom det för jag visste vad som väntade längs banan. När jag började på tredje varvet visste jag att jag skulle få jobba mycket med det mentala, efter 32 km började jag känna en krampaktig känsla i vader och baksida lår. Backarna och underlaget tog hårt på mig och jag bara väntade på att krampen skulle komma. Men om jag stannade var risken högre att krampen skulle komma än om jag fortsatte. Även här tappade jag lite fart men det gjorde inte mig något sålänge jag fortsatte framåt. Jag såg till att vid varje station kyla ner mig med det iskalla vattnet de serverade och fyllde på med energi så gott jag kunde. När jag hade 4 km kvar var det bara att trycka på allt, ta ut stegen, få ut all energi jag hade kvar för att fortare komma till mål. Danskarna var väldigt duktiga på att heja på och det gav en otrolig energi vilket gjorde det hela mycket lättare.  Och till målet kom jag, och vilken sekund som helst trodde jag att krampen skulle komma. Jag kunde knappt röra mig när jag kom fram och efter att ha tagit emot min fladdermuspris var det ett rent helvete att gå ca 500m till parkeringen där bilen stod.

final Men jag var glad lycklig och så stolt över mig själv. Jag hade lyckats övervinna alla små demoner som jagat mig påvägen och jag kom därifrån som Segrare bland damerna och satte även ett nytt banrekord(dam). En obeskrivlig känsla, jag hade kul och trots känsla av att benen skulle krampa njöt jag av detta marathon som var ett rent äventyr. Mål ett var avklarat!

Tankarna som kom under tiden jag tog mig till bilen var ” låt denna smärtan försvinna lika fort som den kom så att jag kan fullfölja stockholm marathon på lördag” Jag visste att risken fanns att jag skulle vara alldeles för gaggig för att fixa ett marathon till med så lite vila.

Men efter en efterlängtad varm dusch och lite insmörjning med värmande liniment kändes benen så otroligt mycket bättre. Dom kändes nästan helt återställda och jag var så lycklig och fylld med energi. Jag lär då inte släppa dessa produkter i första hand;)

20140530_132639

Innan det var dags att åka hem passade jag på att för första gången  äta ett danskt wienerbröd 20140529_164120 MUMS!

Resan hem innebar återhämtning, vila och eventuellt sömn. Sömn blev det inte mycket av dock. Jag kom hem sent, somnade någon gång vid 2 på natten för att sedan stiga upp vid 06 för jobb. Efter några timmars jobb var det dags att packa om väskan ladda om på nytt för att sedan bege mig till stockholm och ta mig an mitt uppdrag som farthållare.

20140531_110641 20140531_161501

Jag var farthållare på tiden 3.45 sprang in på 3.44 och påvägen fick jag springa på toa. Väl framme vid mål och kände jag mig varken sleten eller trött i benen. Jag var mer ”sova” trött. Det var med stolthet och glädje som jag tog emot den fina medaljen för mitt 16:e marathon. Med bara en dags vila är jag nöjd över hur kroppen har reagerat för nu känns det som att det är på rätt väg. Dit jag vill att det skall vara. Jag är fortfarande under uppbyggnad inför målen som väntar. Men det är så det är, man skall utvecklas påvägen, stanna upp testas lite för att sedan fortsätta på den vägen man valt att ta.

Ännu en gång tack till alla som väljer att tro på mig och som stöttar mig påvägen. Det är med glädje och öppna armar som jag nu kämpar vidare mot nya spännande utmaningar.

 

Beslut.

Om exakt 16 dar går SM i 100km i Uddevalla. Ett lopp jag sett mycket fram emot och tränat inför. Hoppet om att kunna åka till uddevalla och prestera bättre än jag gjorde i Stockholm ultra förra året har funnits hela tiden. Jag har sett fram emot detta så…

Men tyvärr får jag nu inse att iår för jag hoppa över det. Tankarna går i högvarv, och jag blir ledsen av att veta att jag tyvärr inte kommer kunna springa det iår. Dock är det bara för mig att acceptera. Jag har lyckats bli sjuk i den sämsta tänkbara tiden, alltså nära inpå tävling. Detta betyder att jag inte har kunnat träna som jag vill och behövt. Först åker jag på en influensa i en vecka, sedan öroninflammation för att sedan friskna till i knappt två veckor och så sitter jag här igen med ont i halsen huvudvärk och känner mig yr.  Är jag glad på situationen. Knappast. men jag kan inget göra än att acceptera och gå vidare hur jobbigt det än är.  Deppigt, Ja (väldigt). Samtidigt går det inte heller att deppa ihop för då fungerar ingenting.Så istället har jag siktat in mig på lite nya mål, låter kroppen vila lite extra nu för att sedan sakta men säkert kunna sätta fart igen. Kroppen är trots allt min lilla tempel och jag får se till att ta hand om den.  Nu har sjukdomarna för det här året kommit så jag hoppas vara frisk resten av året:)

SAMSUNG

Snart är jag tillbaka där jag vill vara, men tiden tycks gå så mycket saktare när man inte kan göra det man tycker om.

 

Kiel Marathon 2014

Efter en helg fylld med nervositet glädje och spänning är jag nu åter hemma. Det har gått så otroligt fort att man knappt hinner landa innan man åter igen är tillbaka i vardagen. I helgen har jag tillsammans med familjen H och min gode vän Linus varit i Kiel och sprungit.

20140222_191558Min vän Linus sprang 10km och han var den som startade först av oss. Han var nöjd över sin prestation då han lyckades slå förra årets tid med 2min.

Georg som också skulle springa var anmäld till halvmaraton då han är kass och inte har kunnat springa på ett bra tag. Av misstag var han även anmäld till maraton då det är den distansen han vanligtvis brukar springa. I sista sekund bestämmer han sig för att starta i maraton men han skulle bryta vid 21km. Detta skulle bara vara som ett träningspass och han skulle checka av och se ifall kroppen pallade trycket. Denna otroliga mannen slutade aldrig springa vid 21km han fortsatte springa och jag mötte honom på banan och undrade flertals gånger, gör han verkligen detta, vad håller han på med. Men med stolthet och glädje så förstod jag vad han skulle göra. På tiden 3.23 sprang han in, otränad oförberedd för ett maraton och ändå sprang han in på en bra tid och avslutade loppet med sina 20 armhävningar. Jag kan med stolthet säga att jag så glad att han är min tränare och min vän. Det han gjorde var på ren vilja och kärlek till denna sporten. Allt går bara man vill helt enkelt.

IMG-20140223-WA0005IMG-20140223-WA0002

Nu till lilla mig då, jag hade inga direkta förväntningar på mig själv, detta loppet skulle för mig vara en formkoll, dock ville jag samtidigt göra bra ifrån mig. En otrolig nervositet överöste mig redan på fredagen och på lördag morgon var jag så nervös att jag var illamående. På banan skulle jag själv få kriga med mina tankar och ta mig igenom dom på ett eller annat sätt. Fokuserad var bara förnamnet på mig. Vädret i Kiel var kanon i början men sedan kom vinden vilket gjorde att man fick fajtas ännu hårdare där ute, motvind är inget att leka med och det tog så otroligt hårt på mig vilket gjorde att jag tappade tid i slutet av loppet. Trots detta är jag glad med vad jag lyckades åstadkomma. En 1:a placering i min åldersklass samt en 3:e plats bland alla kvinnor och en tid på 3.09. Det känns att kroppen har varit ifrån ett litet tag men den vänjer sig snabbt. Värken jag känner nu är skön, för jag vet att jag har gjort något jag älskar;)

20140222_162012IMG-20140223-WA000620140223_191932

Jag fick ta emot många fina priser i lördags efter loppet. En fin pampig korg fylld med massa gott och som extra pris fick jag även ta emot ett fint diplom från maratonsällskapet för fem fullföljda maraton. Och snart spräcker jag förhoppningsvis 20 gränsen: Man får skynda långsamt.

Denna resan har varit kanon och jag har haft det bra.  Super glad över allas prestationer och extra stolt över Georg som jag ger en stjärna till för sin omänskliga prestation.

Nu är det dags att blicka framåt mot nya mål. Säsongen och året har bara börjat.

 

Aldrig mer eller mersmak

Hade jag lyssnat på mina första instinkter så hade jag aldrig gjort mitt första 24-h lopp. Men en vecka innan skulle gå av stapeln bestämde jag mig för att ge det en chans. Testa mina gränser. Enligt Georg skulle detta loppet ge mig känslan av att ”jag vill aldrig mer göra det”eller ”detta ska ja göra om och bättre”.

Ute på banan i Trollhättan hade jag sällskap av Åsa och Hanna. Jag och Hanna var 24-h debutanter.  Vädret under tiden jag sprang varierade men mestadels skit. Geggigt och jobbigt. Jag sprang och sprang och sprang. Lyckades komma 18,3 mil och kom därifrån som segrare. Trött och seg skulle man sätta sig i bilen för att åka hem. Jag kan säga såhär. Jag minns knappt hur jag lyckades ta mig till bilen. Fy satan vilka smärta jag hade. Men Några dar efter att jag hunnit smälta det och analyserat loppet i huvudet. Då visste jag att detta var inte sista gången jag sprang ett sånt lopp.

Film från Trollhättan 24-h lopp

24-h-181-800x600