Den som förlåter… (Mitt liv som barn ..Del 2)

Desperationen i kroppen är enorm, rädslan krossar mig men mest av allt den förtvivlan i hjärtat som jag känner när jag ligger där på sängen. Huvudet nergrävt i mina egna armar, snor rinnandes ur näsan och tårar som rinner febrilt. Förnedringen är enorm och inte nog med att jag inte är tillräckligt stark för att hålla tillbaka tårarna så är jag i stunden så svag att jag kissar på mig av ren rädsla. Slag efter slag möter min kropp och läderskärpet gör ljud ifrån sig som får mig att skaka. Tid och rum försvinner och min sköra lilla kropp tar emot slagen.

Jag skakar och ber henne att sluta, – förlåt jag är så ledsen för det jag gjort yttrar jag mig men jag inser att det är lönlöst.Detta är straffet jag får  ta för att jag förmodligen var olydig.

Att aga barn i Centralamerika och förmodligen i gamla tidens Sverige är inget nytt. Det anses inte som konstigt därborta och i stort sett så växer alla upp med detta. Det är så man uppfostrar sina barn och det är så man lär dom rätt och fel. Gör du fel, sköter du inte dig eller respekterar du inte dina äldre kommer du att få lida för det. När väl straffet är taget har du lärt dig en sak och det är att du Aldrig mer igen skall upprepa ditt misstag.

Stunden ovan avbröts när min morbror kom in i rummet och stoppade det hela. Det var inte såhär ett barn skulle uppfostras och det var sista gången min gammelmormor straffade mig på det viset. Jag minns han stora trygga famn som omfamnade mig, hur han torkade mina tårar och tröstade mig tills jag kände mig såpass trygg att jag slutade skaka. Rädslan i blicken fanns kvar, men jag visste att jag nu var säker. Tonen i hans röst tillrättavisade min gammelmormor på ett bestämt med respektfullt sätt. Där och då visste jag att hon aldrig mer skulle behandla mig så igen.

Märk mina ord väl nu. Jag Älskar min gammelmormor, jag skyddar inte hennes agerande men hon agerade som hon blev lärd, precis som resten av folket i landet. Stunden ovan blev en lärdom för henne som gjorde att hon insåg sina brister och därifrån kunde hon förbättras.

Livet är som en evighetsskola. Man slutar aldrig att lära och man går igenom olika öden av olika anledningar. Allt jag har gått igenom har präglat mig till den jag är och desto mer tiden går desto mer kommer jag att utvecklas som person. Jag är helt övertygad om att min gammelmormor lärde sig enormt mycket av mig, hon utvecklades som person under tiden hon uppfostrade mig. Och framförallt lyckades hon bryta en vana som hon var uppvuxen med.

Jag vill avsluta detta inlägget med att påminna er därute om att våld inte är lösningen på något, att slå är inte kärlek, våld lär ingen någonting förutom att man skall vara rädd. Den som slår lägger ofta skulden på den utsatta. På grund av det du gjorde slår jag dig.  Fel! Du som slår har något att ta itu med, för att kunna hantera en situation på ett mognare sätt. Ett barn har aldrig en chans mot en fullvuxen människa. Och oavsett vad är våld aldrig lösningen. Vi vill inte lära våra barn att vara rädda. Vi vill inte lära dom att hantera saker och ting med våld. Tvärtom, vi vill lära dom att respektera sina medmänniskor och vi vill att de ska se lösningar på problemen på ett bra sätt. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Respektera varandra därute.

”Den som förlåter och inte har hämnd i sig kan finna ro i hjärtat”

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *