Idrotts- och Fritidsstipendium 2017

För 20 år sedan kom jag till Sverige som 8-åring. Jag kommer ursprungligen från El Salvador, ett vackert land med mycket som jag älskade som liten,dock med lite av det som Sverige har att erbjuda. Möjligheter.

Året var 1997 och mina föräldrar befann sig redan i Sverige, på grund av andra anledningar fick jag flyga till Sverige senare…själv. Att som 8-åring komma till ett främmande land är något utav det läskigaste jag har gjort, all min trygghet, min grund lämnades bakom mig för att träda in i en helt ny värld. Nya människor nytt språk ny skola.

Jag minns allt så väl när alla I El Salvador vinkade hejdå och kramade om mig, jag minns varje tår och jag minns hur hårt jag höll i min gammelmormor för att jag inte ville åka. Detta trots att jag visste att mor och far befann sig i Sverige. Jag led, grät och det smärtade ordentligt i mitt barnahjärta.  Resan blev plågsam på många sätt och vis, en distans från många av de man älskar som inte går att förklara i ord,en längtan som är så stor att man sprängs & en slags vilsenhet som skapar oro. Innerst inne visste jag att jag var påväg mot något bättre, mot något jag själv inte kunde greppa vid den åldern.

Året var alltså 1997 då jag för första gången satte min fot på svensk mark, då jag med rädsla i ögonen och gråten i halsen försökte infinna mig i  att detta skulle bli mitt hem.

Mina föräldrar gav mig en biljett in i möjligheternas land och Sverige tillät oss alla att stanna här och växa med trygghet.

Nu är året 2017 och jag har kommit en lång väg, jag har upplevt otroligt mycket under mina år. Byggt på min egna historia. Det har inte alltid varit lätt, men vem har en raksträcka genom livet egentligen?.

Den 6/6 (Sveriges nationaldag) fick jag motta Varbergs Idrotts- och Fritidsstipendium. Då flashade allt förbi, då kom allt tillbaka, hela resan jag har gjort. Jag ljuger inte när jag säger att detta är en bekräftelse som går rakt in i hjärtat, det är så mycket mer än så. Sverige har givit mig och min familj en trygghet som vi annars inte hade haft.

Jag har gjort en enorm resa inom mig själv, från att vara barn till att snabbt bli tonåring då livet inte alltid kändes enkelt och därpå gå igenom en övervikt vid ung ålder. Övervikten blev ett  fängelse som skulle bli svår att slita sig loss ifrån.

Resan har inte vart lätt, tårar har fällts, jag har börjat om på noll flertalet gånger och på vägen slutat tro för att sedan fortsätta kämpa igen.  Den jag är idag är den jag velat bli sen långt tillbaka, en person som förhoppningsvis inspirerar, en stark kvinna som kan stå på egna ben och stå upp för det jag tror på. Men jag har också en bra bit kvar, det är inte här jag vill stanna. Jag vill fortsätta utvecklas både personligen men också inom löpningen. Jag tror på mig själv, jag vill utvecklas, bli starkare och bättre och då är jag helt säker på att detta kommer att ske. Allt tar tid och att ta mig hit där jag är idag har tagit mig tid och krävt tålamod, men det har varit värt varenda sekund, varje tår, varje dag av frustration.

Att min stad väljer att lyfta fram mig på detta viset känns för mig som att jag är på rätt väg.Jag fortsätter att skriva min egna historia.

Där jag är idag trodde jag aldrig att jag skulle vara när jag kom hit som 8-åring. Jag blir rörd av tanken att min stad väljer att lyfta fram mig bland alla som idrottar, jag blir rörd av tanken att jag har gjort Varberg stolt. Mest av allt blir jag rörd över att jag har haft så fantastiska människor vid min sida som stöttat mig påvägen för att komma dit jag är idag och för att de fortfarande fortsätter att vara där och vill se mig växa och utvecklas. Jag är så tacksam för all kärlek och support som jag får att ord inte räcker till.

Jag fortsätter min resa med huvudet högt och med tankesättet att allt går bara jag vill. Jag siktar mot toppen och kommer säkerligen möta mycket motstånd påvägen. Men skam den som ger sig.

Tack till alla inblandade❤

Sist  med inte minst…Tack mamma och pappa för att ni öppnade upp dörren till möjligheternas land när ni fick den<3

Kärlek/ Yudith

Fortsätter ni bläddra får ni se lite fler bilder från prisutdelningen och lite mingel?

Här tillsammans med min farbror❤

Här med Chrisrofer Bergenblock: ordförande för kultur och fritidsnämnden.

Dagen till ära lämnades löparkläderna hemma?

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *